Ann-Sofi och Andreas

Idag är det måndag, det regnar ute och är så där ruggigt mysigt. Jag dricker kaffe och har tänt ljus i lägenheten.
TV´n står på och jag hör Malou´s röst i bakgrunden.
Jag har i helgen haft rejäla arbetspass i Bredäng där jag hjälpt mamma och pappa med stugbygget. Vi har grävt macadam, burit ek-stockar, krattat, räfsat, asat och burit. Idag har jag rejäl träningsvärk som faktiskt inte är sådär skön som man annars kan tro när man vet att man gjort ett bra arbete. Det gör ont i alla muskler.
Idag är det måndag och jag har en ny vecka framför mig. I morgon är det gruppen igen och jag ser fram emot det. Jag känner också att jag var lite väl ivrig förra veckan. Jag ville så mycket och hade höga förväntningar. Det har jag fortfarande men jag känner inte samma iver, hunger och nästan panik efter att få sagt allt jag vill. Jag låter det få ta tid.
Jag tittade på Postkodmiljonären i helgen och det var en man som friade till en kvinna i slutet av programmet. Jag fick en sådan otäck känsla i kroppen och blev så ledsen. Jag kände inte alls glädje över deras lycka utan endast ledsamhet över min egen ensamhet.
Jag vet att jag måste jobba med det. Jag vet att jag måste lära mig att se mitt egenvärde, lära mig att uppskatta det, ta ett steg fram och glädjas fullt ut för andra. Rätt lätt! Det är en sak för gruppen att veta. Jag ska berätta det i morgon.
Det är mulet ute och därmed legitimt att klä på sig ordentliga kläder utan att svettas som en tok. Jag har längtat efter det så länge. Värmen är inte behaglig och jag far illa av solen. Nu är det så skönt. Jag hoppas verkligen att hösten är här nu. Att det stadigt blir kallare gör mig lugn. Det är skönt att kunna gömma kroppen bakom kläder. Känslan av att inte blotta mer än nödvändigt är behaglig.
På tal om att gömma sig bakom kläder... Jag har nu bestämt mig för att skriva in mig på viktis igen. Jag vågar inte vänta, låta vikten rusa iväg och plötsligt se ut som en flodhäst igen. Jag måste banta...

Tack för hälsningar från alla. Kommentarerna är färre men jag vet att jag är läst. Det kan jag se på min statistik och jag har ca 90 besökare varje dag. Det betyder mycket.

Det är ännu en vecka i mitt liv. Mitt darriga liv.

Ann-Sofi

(Mrs Muffin: Jag förstår vad du säger och tar till mig av det. Jag ville bara försöka beskriva hur allt känns. Tack för dina ord!)