Ann-Sofi och Andreas

Jag går med mina tankar hela tiden. Jag undrar hur allt ska bli. Det är alltid en ny dag, varje dag. Och varje dag är ännu en dag i livet. Mitt liv.
Jag har ett liv och nu försöker jag se vitsen med det. Jag ska lära mig att uppskatta vad jag har, tycka att jag är bra, känna att jag duger. Det är det jag ska lära mig.
Varje dag är en ny dag och jag bär mina tankar hela tiden.

Jag försöker arbeta med kroppen varje dag på ett eller annat sätt. Det känns liksom lite bättre för en stund om jag arbetar fysiskt. Som idag till exempel har jag byggt en vedhög modell stor.  Så här blev det.

Att stapla ved kräver ingen större tankeverksamhet och det är tur det. Jag har så svårt att hålla saker i huvudet, kunna fokusera på mer än en sak, komma ihåg vad jag ska göra, vad jag bör göra och vad jag förväntas göra. Att stapla ved kräver inget geni.

Jag har också upptäckt och med glädje tagit emot barnens varma famnar. De längtar efter sin faster och uttrycker och visar kärlek till mig när jag är där med dem. Ja, även ibland när jag inte är där också för den delen.

Jag är yr, deprimerad, tung i bröstet och proppfull med frågor. Jag har så lång väg kvar. Men varje dag är en ny dag, varje dag är en annan dag och varje ny dag är en dag närmare livet. Mitt liv.

Jag förstår inte syftet med att jag finns. Jag ser inte värdet i mig. Jag har ingen självkänsla. Men jag vill gärna ta reda på det.


Ann-Sofi