Förändring
Allt är inte nattsvart. Inte ångestsvart. Inte gråtfyllt. Allt är heller inte okej. Det händer ibland att jag känner en förändring inuti. En förändring i mitt sätt att tänka. Ibland går det inte alltid att ta på, men jag känner det liksom. Det känns som om jag hittar kryphål och genvägar. Jag gissar hur jag ska gå tillväga, testar och ibland blir det bra men oftast dåligt.
Jag testar tillsammans med andra, utmaningar jag vill ta mig igenom utan blessyrer. Jag vill klara av det självklara. Vardagsbestyr. Saker som går på rutin för andra går sakta för mig. Att tänka igenom en hel dag och hur den ska se ut för mig kräver rätt mycket. Jag schemalägger liksom dagen, ser till att jag inte vaknar med ett blankt papper där jag står vilsen redan till frukost. Jag försöker planera. Mitt schema kan se mycket olika ut och förut var det så basic som att bädda och klä på sig som var den stora grejjen den dagen. Nu är det förändrat. Nu har jag kännt de senaste dagarna att jag gärna vill klä mig med omsorg, fixa håret, måla fransarna och lukta gott innan jag tar emot resten av dagen. Jag känner att jag klarar av att se mig själv några fler sekunder om jag är i ordning. Det är en av förändringarna. I samband med att den känslan ökat, ökar också oron att det är en mask jag klär på mig när jag gör det där. Är det det? Är det ett sätt att fly igen? Jag vet inte. Men om jag försöker klara av att spegla mig när jag är i ordning på utsidan kanske jag kan få hjälp med att se helheten och inte se det som en flykt. Jag kanske kan få hjälp med det i gruppen.
Jag vill i alla fall försöka.
En annan, mindre rolig, förändring är att jag sover sämre om nätterna. Jag får ingen som helst helhet i min sömn och är uppe minst fem, sex gånger varje natt. Jag klarar inte av att över huvudtaget somna om jag inte tar en Propavan på kvällen och ändå vaknar jag efter ett par timmar första gången. Jag drömmer rätt intensivt igen. Jag minns inte lika mycket av mina drömmar som jag förr gjorde, men jag vet att jag drömt varje gång jag vaknar på nätterna.
Det är förändringar inuti. Det är rörigt och jag har svårt att strukturera upp mina tankar. Jag får ingen helhet av varken min sjukdom, min självbild, min förändring, min förbättring, min ensamhet och min längtan. Allt flyter ihop.
Det är skönt att skriva. Jag borde egentligen ha ett kollegieblock vid sidan om mig för att skriva ner tankar när de kommer över mig. Jag borde egentligen det. Men nu har jag inte det utan skriver här istället när jag känner att jag behöver. Men jag klarar inte alltid att strukturera upp tankarna och forma om de till skrivna ord. Och då blir jag lite orolig, ångestfylld och ledsen. Känslan av värdelöshet sköljer över mig då. Jag vill så gärna klara av att kunna förmedla, beskriva och förklara. Jag vill inte känna att jag inte är förstådd. Jag vill inte att folk ska tro och gissa. Jag vill att folk ska veta.
Idag har jag varit på stan tillsammans med min bror, hans fru och barnen. Det har gått jättebra. Jag har klarat av att uträtta ärenden, strosa, finnas och vara utan att känna det där obehagliga trycket i bröstet. Och jag tror att det har synts utanpå också. Men så känner jag plötsligt att jag inte är värd att känna ro. Att jag inte bör vara sjukskriven om jag har det bra för en stund. Vad ska folk tro om de ser mig gå på stan och le???? Det går ju inte. Det är så det känns och jag vill bara fly.
Jag försöker förändra den tanken men jag klarar det inte själv. Hjälpen kommer när gruppen sätter igång. Det är jag helt övertygad om. Under tiden får jag fortsätta skriva här, se till att hålla mig i gång, göra mig i ordning, klä mig, bädda och ta en stund i taget. Varje dag.
Det är förändringen.
Ann-Sofi
Jag testar tillsammans med andra, utmaningar jag vill ta mig igenom utan blessyrer. Jag vill klara av det självklara. Vardagsbestyr. Saker som går på rutin för andra går sakta för mig. Att tänka igenom en hel dag och hur den ska se ut för mig kräver rätt mycket. Jag schemalägger liksom dagen, ser till att jag inte vaknar med ett blankt papper där jag står vilsen redan till frukost. Jag försöker planera. Mitt schema kan se mycket olika ut och förut var det så basic som att bädda och klä på sig som var den stora grejjen den dagen. Nu är det förändrat. Nu har jag kännt de senaste dagarna att jag gärna vill klä mig med omsorg, fixa håret, måla fransarna och lukta gott innan jag tar emot resten av dagen. Jag känner att jag klarar av att se mig själv några fler sekunder om jag är i ordning. Det är en av förändringarna. I samband med att den känslan ökat, ökar också oron att det är en mask jag klär på mig när jag gör det där. Är det det? Är det ett sätt att fly igen? Jag vet inte. Men om jag försöker klara av att spegla mig när jag är i ordning på utsidan kanske jag kan få hjälp med att se helheten och inte se det som en flykt. Jag kanske kan få hjälp med det i gruppen.
Jag vill i alla fall försöka.
En annan, mindre rolig, förändring är att jag sover sämre om nätterna. Jag får ingen som helst helhet i min sömn och är uppe minst fem, sex gånger varje natt. Jag klarar inte av att över huvudtaget somna om jag inte tar en Propavan på kvällen och ändå vaknar jag efter ett par timmar första gången. Jag drömmer rätt intensivt igen. Jag minns inte lika mycket av mina drömmar som jag förr gjorde, men jag vet att jag drömt varje gång jag vaknar på nätterna.
Det är förändringar inuti. Det är rörigt och jag har svårt att strukturera upp mina tankar. Jag får ingen helhet av varken min sjukdom, min självbild, min förändring, min förbättring, min ensamhet och min längtan. Allt flyter ihop.
Det är skönt att skriva. Jag borde egentligen ha ett kollegieblock vid sidan om mig för att skriva ner tankar när de kommer över mig. Jag borde egentligen det. Men nu har jag inte det utan skriver här istället när jag känner att jag behöver. Men jag klarar inte alltid att strukturera upp tankarna och forma om de till skrivna ord. Och då blir jag lite orolig, ångestfylld och ledsen. Känslan av värdelöshet sköljer över mig då. Jag vill så gärna klara av att kunna förmedla, beskriva och förklara. Jag vill inte känna att jag inte är förstådd. Jag vill inte att folk ska tro och gissa. Jag vill att folk ska veta.
Idag har jag varit på stan tillsammans med min bror, hans fru och barnen. Det har gått jättebra. Jag har klarat av att uträtta ärenden, strosa, finnas och vara utan att känna det där obehagliga trycket i bröstet. Och jag tror att det har synts utanpå också. Men så känner jag plötsligt att jag inte är värd att känna ro. Att jag inte bör vara sjukskriven om jag har det bra för en stund. Vad ska folk tro om de ser mig gå på stan och le???? Det går ju inte. Det är så det känns och jag vill bara fly.
Jag försöker förändra den tanken men jag klarar det inte själv. Hjälpen kommer när gruppen sätter igång. Det är jag helt övertygad om. Under tiden får jag fortsätta skriva här, se till att hålla mig i gång, göra mig i ordning, klä mig, bädda och ta en stund i taget. Varje dag.
Det är förändringen.
Ann-Sofi
Kommentarer:
Trackback