Ann-Sofi och Andreas

I tisdags var jag på mitt första gruppsamtal och jag hade höga förhoppningar. Jag hade tankar om att detta kommer att bli vändningen för mig även om det kommer att ta ett år innan allt är i sin ordning. Jag vet att jag inte blir frisk över en natt, men jag hade ändå tankar om att jag skulle känna att jag liksom hörde hemma där, att det var där allt skulle förändras. Och självklart viste jag att det inte händer på en enda gång, ett möte eller ett enda samtal.
Jag hade tankar om att jag skulle gå in i gruppen, obeservera, titta, lyssna och ta in hur det fungerar. Känna efter i lugn och ro var jag platsar bland de andra. Efter ca 20 minuter började jag prata. Jag kände mig inte alls tvungen utan det kom väldigt naturligt och jag fortsatte med den känslan. Jag var liksom inne i gruppen och här ville jag stanna. Jag kände mig välkommen, lyssnad på, talad till och en i gänget.
Jag vill verkligen fortsätta med detta. Och det känns så skönt att det inte tar slut nu. Att jag har hittat en väg ut ur helvetet. Det är en lång och krokig väg, det vet jag. Men jag har i alla fall hittat den. Så varje tisdag är det gruppen som gäller.
Jag är sjukskriven till sista oktober och jag har tankar också om att ta mig till jobbet och hälsa på. Att visa mig, kolla läget, känna på atmosfären och träffa mina kollegor. Jag får kolla när det passar...

Ann-Sofi