Helg
Jag har blivit tillfrågad ett par ggr denna veckan om jag vill hänga med ut. Alltså ut på krogen. Jag blir alldeles kallsvettig varje gång och far riktigt illa vid tanken om att gå ut bland fulla och oärliga människor. Jag klarar för det första inte av att känna mig avslappnad i en sådan miljö eftersom jag känner mig som en utomjording. Jag passar inte in någonstans och allra minst där. Där på krogen jag mer eller mindre bodde i våras. På krogen där jag trodde att mitt liv skulle förändras och jag skulle träffa drömprinsen.
Men det hände aldrig. Jag blev däremot pekad på, skrattad åt och pratad bakom ryggen om. Jag har bjudit upp killar till dans och fått ett -Tack, men nej tack! bara för att sekunder senare se honom dansa med en annan. Jag har fått komplimanger för mina stora, som de uttrycker det, lökar och blivit frågad om vad som krävs för att få kn***la mig på natten.
Det är vardagsmat på krogen och ändå gick jag dit. Kväll efter annan gjorde jag mig i ordning, sminkade mig, stylade håret, drack mig salongis.... bara för att bli förödmjukad igen.
Jag har haft vansinnigt roligt på krogen också. Det har inte bara varit kattskit. Men det har varit i berusningens fantastiska grepp och jag har dagen efter inte känt mig så väl till mods. Men det är något jag aldrig berättat. Jag var jätteduktig på att hålla masken.
Jag klarar inte av att bli berusad längre. Jag kan dricka ett eller ett par glas vin, men att bli berusad så det susar i kupan reder jag inte ut längre. Tankarna blir alldeles suddiga och jag kan inte kontrollera något. Den lilla kontroll jag lyckats skapa UTAN skydd, masker och spel vågar jag inte sätta i jeopardy genom att bli onykter.
Och att sätta sig på krogen där jag känner mig som en kossa bland alla vackra människor med en oro som gör att jag skakar i kroppen är inte roligt.
Jag firar helg här hemma. I alla fall på kvällen. Eller firar och firar... ikväll har det blivit TV och handarbete i soffan med Maja tätt intill, en tallrik fruktsallad och yoghurt för att döva det värsta godissuget.
I morgon är det lördag och jag ska följa med mamma och pappa till Bredäng där vi ska fälla träd. I morgon får jag arbeta med kroppen en stund. Det är skönt. Det vågar jag bara göra när ingen (eller i alla fall knappt någon) ser. Där, i Bredäng, kan jag svettas och se ut hur fan som helst. Jag arbetar som den värsta grovarbetaren, lyfter och flyttar stora stockar, kör betong, skottkärra efter skottkärra med macadam och grus. Inte speciellt kvinnligt, jag vet. Och är det nått jag strävar efter så är det kvinnlighet. Men det är svårt. Att vara lång och stor underlättar inte direkt i kampen mot depressionen. Känslan av ensamhet, värdelöshet och oro över att alltid vara ensam ökar för varje sekund jag ser mig själv i spegeln.
Så hur skulle jag då kunna gå på lokal, slappna av och känna att jag är värd att ha roligt när jag inte ens kan spegla mig utan att må illa?
Nu är det helg och jag ska spendera den med min familj. Det är enkelt och säkert, skyddat och tryggt.
Ann-Sofi
Hej,
Tittar in från Tunisien och hälsar.
Hoppas allt löser sig för dig.
//BGon
Hej lilla du. Ja, jag tänker på dig, o jag hoppas att du kan må lite bättre snart. Kram till dig från mig.
Att inte trivas på krogen är inget att vara ledsen för tycker jag. Snarare är det ett sundhetstecken att du genomskådar hur ytligt och fånigt det är. Hade det varit bättre om du hade sett ut som Viktoria Silvstedt och fått en massa uppmärksamhet av folk som inte visste ett dugg om vad du är för person egentligen?
I själva verket borde man vara misstänksam mot alla sammanhang där folk måste droga sig för att stå ut!
Killar kan man träffa på jobbet, på resor, på kvällskurser, på nätet,...
Kramar från Mrs M
Mrs Muffin: Jag försöker beskriva hur hela min tillvaro är både i korta tankar och mitt långa liv. Detta med att inte ha någon man är ett av alla bekymmer. jag har försökt träffa män på alla de möjligaste ställen. Jag har en djup depression, klarar inte av större sociala sammanhang, jag kan inte spegla mig, jag mår illa av min uppenbarelse, är ensam långt in i hjärtat, kan inte sova om nätterna, grubblar och tänker på hela mitt liv och undrar om allt vore annorlunda om jag hade gjort saker annorlunda, kämpat hårdare, bantat mer, sökt hjälp tidigare eller till och med inte fanns...
Så att jag nämde krogen och det som är jobbigt kring allt det där är bara en av alla andra strider jag kämpar med.
Jag tror verkligen inte att det finns en drömprins till mig och jag måste försöka lära mig att leva med det. Lära mig att hantera ensamheten, hitta lösningar och fortsätta leva.
Det är min kamp.
Tack för att ni tänker på mig.
/A-S
Hej AnnSo!
Jag beklagar om du fick intrycket att jag trodde att vantrivsel på krogen är ditt enda problem :shock: Det tror jag inte, men när jag läser inlägget ser det onekligen klumpigt och taktlöst ut :oops:
Min synpunkt var bara att just krogmiljön kan vara knäckande oavsett om man är deprimerad eller inte - just för att den är så ytlig och kan få folk att känna sig feta, fula och misslyckade :-( Varför ska någon i hela världen behöva känna på det sättet?! De situationer du beskriver är såpass otrevliga att de måste ha bidragit till hur du mår idag. Därför hoppas jag att du kommer att söka dig till andra miljöer när du är frisk, där folk menar väl och ser det som finns inuti.
Är inte folk snälla och uppskattande på ditt jobb till exempel? Jag inbillar mig att vårdjobb innebär att man värderas för sina mänskliga kvalitéer.
Kramar från klumpiga Muffinet