I mitt huvud ikväll.
Jag hatar det jag ser, jag klarar inte av att spegla mig. Ibland gör jag det med avsky och önskar att allt vore annorlunda. Men så kommer det där förbannade suget efter godis och smörgåsar och jag köper hem. Jag äter som aldrig förr och jag kämpar som ett djur. I huvudet.
I huvudet vill jag banta, jag vill bli smal. Jag vet att jag kommer att få hjälp med att se mig själv med positiva ögon, jag vet att det finns ett slut på självhatet. Jag vet det. Men jag vet å andra sidan inte HUR jag ska klara det. Det är så rörigt.
Jag vill försöka kämpa med min vikt, MOT min vikt. Jag vill bli smalare, smärtare, snygg, vacker. Det känns som om allt blir lättare då. Tänk er själva. Det är mycket mer accepterat att vara smal, till och med FÖR smal, än att vara överviktig. En överviktig människa har större misstro om sig än en mager. En mager människa visar kontroll. En överviktig människa visar okontroll. Det är så det är för det mesta. Tänk efter själva.
Jag vill inte utstråla okontroll även om det är det enda jag är nu. Jag vet att jag en dag kommer att tänka annorlunda om mig själv, och jag klarar inte av tanken om att jag ska ligga på sofflocket och vänta på det och under tiden expandera till oigenkännlighet.
Jag klarar inte längre att ta hand om min kropp. Detta hatobjekt. Jag måste ha hjälp med det också.
Låter det vettigt att jag tar hjälp av Viktis? Kan jag göra mig tydlig i mina tankar när jag försöker förklara hur jag ser på mig. Att jag vill banta för att bli sedd och älskad. Och att jag i kombination med återhämtningen huvudet försöker hålla koll på mina kilon. Klarar jag det? Blir det en press? Ett stressmoment jag kan hantera? Kan det vara så att om jag lyckas tappa några kilon blir jag lite gladare inuti, och att jag med hjälp av terapin kan se det som något som är bra för MIG och MITT välbefinnande och inte bara för att bli fin, bli sedd, bli älskad...
Låter det vettigt? Förstår ni vad jag försöker säga? Är jag tydlig nog?
Jag försöker.
Ikväll känner jag mig speedad inuti, pulsen slår lite fortare än vanligt. Oro kanske man kan säga. Men å andra sidan har jag varit en hel del med barnen idag och känt mig glad och behövd så jag förstår inte riktigt denna oro. Jag är så trött så trött men kommer inte till ro. Jag vet att klockan är mycket nu, men jag var tvungen att få detta nerskrivet för i morgon har jag glömt allt jag tänkte på ikväll. Jag ska stänga av datorn nu, lägga mig och känna Maja tätt intill som spinner och värmer mig. Utan henne hade denna sommaren varit ännu värre än den blev. Maja är fantastisk.
Godnatt.
Ann-Sofi
Jag brukar försöka se det "på tvärtom vis" när jag vill förändra något hos mig själv. Det här med att förändra sitt synsätt på mat är ju så otroligt komplext, för mat är både lättillgängligt, livsnödvändigt och gott! Men istället för att kämpa MOT sin vikt - att kämpa mot något är hundra gånger svårare än för något - så kämpa FÖR att äta lite nyttigare mat (och god!) varje dag och unna dig godis ibland också. Kämpar man MOT sin vikt och inte unnar sig ex. en chokladbit när man är sugen, då slutar det oftast (tycker jag sjväl) med att man till slut, på kvällen, går och köper en STOR påse godis. Istället för att ta en kaka eller en chokladbit när man vill det.
Och lagar man regelbundet hälsosam mat så kan man istället unna sig lite onyttig fika ibland. Och motionerar man regelbundet (trampar på motionscykel, promenerar) finns det också utrymme för att ta en fika. Så kämpa inte MOT, kämpa FÖR tycker jag. Lycka till med allt hälsar mobilbloggscarrooo, som tittade in här på din skrivblogg!