Ann-Sofi och Andreas

Jag har idag varit på ett akutbesök hos jourhavande psykolog efter påtryckningar från min familj. Jag förstår ju också att ett akut samtal i det skedet jag är i är ett måste och jag tog mig till sjukhuset.
Det var skönt att få akut prata av sig, strukturera upp det jag har i huvudet och lugna ner mig lite. Känslan av att vara oduglig och värdelös är som en kronisk värk och jag vet att den kommer att försvinna. Det kommer att ordna sig. Men när? Och HUR ska jag göra?
Jag hade tur då jourhavande psykolog var densamma som jag kommer att ha som gruppterapeut senare. Hon var redan insatt i mina bekymmer lite och kunde lätt hämta in vad jag sa idag.
Jag platsar i gruppen och kommer att få mycket hjälp där. Det var hon övertygad om.
Så jag tar en stund i taget. Vet nu att det är lätt att snabbt komma i kontakt med psykiatrin om jag behöver, och att jag har trots allt pressat för hårt. Jag har ställt alldeles för höga krav på mig. Jag har satt upp en bild av hur jag BÖR må. Detta har lett till det jag var orolig för. Min utsida har inte speglat min insida och jag har givit sken av att må bättre än jag gör.
Så när jag nu berättar att allt fortfarande är eländigt och förtvivlat försöker jag vara så ärlig jag kan.

Jag kämpar. Hela tiden. Jag försöker och jag har rasat ner en hel hög med pinnhål igen.

Skillnaden mellan i våras och nu är att jag hade en dödslängtan då. Nu har jag valt livet men känner mig så vilsen i varför. Varför är livet bra? Jag vill och behöver veta det. Och det kommer jag att få stor hjälp med i gruppen. Det är precis det den är till för.

Jag vill vara ärlig. Jag försöker förklara. Ändå blir det inte riktigt bra. Jag måste fortsätta fokusera på mig och mitt tillfrisknande. Jag måste fortsätta vara ärlig. Det är det enda jag kan göra nu.

Kampen fortsätter och jag är här. Trots att det emellanåt är nattsvart så har jag ändå ett sting av hopp. En längtan och en förhoppning om att bli frisk. Frisk och stark. Trygg och älskad. Det är mina tankar idag.


Ann-Sofi