Ann-Sofi och Andreas

Ikväll är jag så ledsen, så ledsen. Jag har haft en jättego eftermiddag och kväll hos min bror, hans fru och barnen. Mamma och pappa var också där. Vi har lekt, gosat, skojat, fikat, pratat och umgåts. Det var helt okej, men jag har idag igen hållt tillbaka. Dolt mitt innersta. Jag har känt mig så genomledsen ett par dagar. Inuti allra längst in är jag så ledsen.
Det känns som om jag bär på en riktig sorg. Jag sörjer så mycket. Jag vet inte i vilken ände jag ska börja nysta, i vilket hörn jag ska börja ge ljus.
Jag vill inte längre belasta och tynga mina nära. Jag vill inte vara den som tynger ner hela familjen. Det ska min terapeut ta. Jag kämpar emot igen.
Är det kanske ett tecken på att jag har hittat en styrka. En väg upp. Att jag orkar hålla masken.
Fan också.
Hur ska jag klara av att bli hel?
"Hel". Undrar hur det känns.
Jag känner mig som en lögnare och bedragare samtidigt som jag besparar familjen nedstämdhet.
Jag är så ledsen.
Förlåt mig. Förlåt för att jag ljuger och undanhåller er. Men jag vill inte vara en belastning. Jag vill inte tala om hur illa jag mår. Hur mycket jag hatar mig själv.
Min bror tog ett par kort på mig idag när jag har lille Adam på bröstet. Det var det otäckaste jag sett. Mitt fula ansikte.
Hur kan barnen bli glada av att se det? Jag förstår det inte.
Jag kanske inte behöver förstå, å andra sidan. Barnen lindrar min värk lite grand och jag har slutat känna avund på min bror och hans familj. Jag är bara tacksam att de finns. Att de har det bra. Det är det viktigaste.

Jag är ledsen och ensam. Jag planerar varje kväll när jag lägger mig hur jag ska försöka ta mig ett steg upp nästa dag. Hur jag ska gå den där promenaden och äta frukt när jag är godissugen. För jag tror att om jag blir smal så blir jag lycklig. Då blir jag mer attraktiv och kanske kan någon då se mig. Kanske kan jag bli älskad då.
Men varje morgon när jag vaknar klarar jag det inte. Varje morgon när jag vaknar är planerna suddiga och otydliga. Och varje kväll våndas jag för allt jag inte klarat av. Allt jag stoppat i mig. Och jag hatar mig själv ännu mer.

Jag är så ledsen. Och jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna älska, eller åtminstånde inte hata mig själv.

Förlåt för att jag skriver här istället för att berätta för er. Men jag känner att jag inte orkar det. Jag kanske är en fegis. Jag skriver också delvis för att för mig själv se mina ord. Se mina tankar. Försöka få ordning i huvudet.

Varför mår jag inte bättre? Varför vänder det inte? Varför har jag börjat hålla masken igen?

Jag känner mig usel. Usel och värdelös.

Förlåt.


Ann-Sofi