Måndag i september
Jag har idag gjort något jag inte trodde jag skulle göra. Jag har talat inför 90 personer. Jag reste mig upp och uttryckte min åsikt, erbjöd min kunskap och gjorde mig tillgänglig. Allt hände liksom i ultrarapid och jag kom utanför kroppen på något sätt. Jag talade högt, tydligt och innehållsrikt. Jag vågade. Eller kanske är det så att om jag hade känt efter och tänkt igenom lite mer noggrant vad jag ville säga hade jag nog inte gjort det. Då hade jag fegat ur, fått en yrselattack och känt mig ledsen. Det tog på krafterna, kände jag efteråt. Själva grejen att tala om att jag finns, att jag har kunskaper och att jag vill ge av dem är egentligen inte alls överensstämmande med hur jag mår. Men om man tänker efter lite och om jag berättar vad det handlar om så kanske det blir tydligare.
Det handlar om att jag ska ge och dela med mig av mina kunskaper inom Första Hjälpen, ABC, lyftteknik vid förflyttning av skadad, lite brandinformation och hur man larmar. Det handlar om hur man tar hand om andra. Hur man räddar andras liv. Förstår ni?
Jag har ännu en gång gått utanför mig själv, inte satt mig själv i första rummet, låtit känslan av att värdesätta andra först vara störst, se till att andra får hjälp och kunskap. Men det är ju också så att det är jag som ger. Det är jag som kan och delar med mig. Det är på mig de lyssnar.
Det är nu jag ska se det positiva i det. Det är nu jag ska känna att jag gjort något bra. Jag tänkte inte direkt på konsekvenserna av mitt erbjudande. Det gör jag ju dock. Jag ska genomföra en mindre utbildningsstund i Första Hjälpen. Jag vet varken när eller hur det ska se ut. Men jag vet vad jag har lovat. Och jag vill verkligen genomföra det.
Jag mår illa nu och är helt slut i både kropp och själ. Jag har pressat mig mycket hårt idag, och jag har faktiskt hållt masken. En aning bara. Jag har varit mer trött och yr ikväll än vad jag givit sken av. Jag ville så gärna vara med hela sträckan. Jag ville genomföra hela aftonen. Och jag gjorde det. UTAN att bryta ihop. Jag kände att jag hade kontrollen, viste i vilken utsträckning jag kunde deltaga aktivt och när det var lagom att sitta passiv vid sidan av och lyssna. Men det var kämpigt, tufft och mycket energikrävande. Detta var vad jag orkade med. Och tidsrymden jag talar om sträcker sig från kl 17-22. Det var vad jag orkade. Men jag gjorde det och jag ser det som en positiv handling av mig. Jag ser det som en seger.
Ikväll är jag yr, trött och illamående, men jag har gjort något bra.
Det är måndag i september och mycket hade kunnat vara annorlunda. Jag hade kunnat vara mycket sjukare. Jag hade kunnat låta bli att kämpa. Jag hade kunnat ge upp. Oron emellanåt grundar sig i att kraven på mig höjs varje gång jag gör något bra. Jag vill inte ge upp, jag vill kämpa och jag gör det. Men jag känner det också viktigt att jag berättar vad jag upplever inuti för att kunna ge en förklaring när det kör ihop sig, för att tala om att jag inte klarar så mycket. Om jag gjort något bra en gång, är det inte säkert att jag klarar det igen. Jag vet forftfarande inte var den där balansen finns. Var jag ska hitta rytmen i livet, i själen och i viljan att finnas.
Jag gör saker för andra. Det är så enkelt. Att så aktivt bortprioritera sig själv som jag gör är en enkel handling för att slippa se, för att inte ta ett steg inåt. In i det mörka elände som är min själ. Jag finns för andra, inte för mig själv. Jag ska lära folk hur man räddar andras liv. Jag ska lära ut det för det är jag bra på. Jag vet hur man ser till att andra klarar sig, hur man räddar andra från att försvinna. Från att dö.
Jag vet hur man räddar livet på en annan människa. Men hur ska jag göra med mig själv?
Det är måndag i september och jag är yr, trött och illamående.
Ann-Sofi
Det handlar om att jag ska ge och dela med mig av mina kunskaper inom Första Hjälpen, ABC, lyftteknik vid förflyttning av skadad, lite brandinformation och hur man larmar. Det handlar om hur man tar hand om andra. Hur man räddar andras liv. Förstår ni?
Jag har ännu en gång gått utanför mig själv, inte satt mig själv i första rummet, låtit känslan av att värdesätta andra först vara störst, se till att andra får hjälp och kunskap. Men det är ju också så att det är jag som ger. Det är jag som kan och delar med mig. Det är på mig de lyssnar.
Det är nu jag ska se det positiva i det. Det är nu jag ska känna att jag gjort något bra. Jag tänkte inte direkt på konsekvenserna av mitt erbjudande. Det gör jag ju dock. Jag ska genomföra en mindre utbildningsstund i Första Hjälpen. Jag vet varken när eller hur det ska se ut. Men jag vet vad jag har lovat. Och jag vill verkligen genomföra det.
Jag mår illa nu och är helt slut i både kropp och själ. Jag har pressat mig mycket hårt idag, och jag har faktiskt hållt masken. En aning bara. Jag har varit mer trött och yr ikväll än vad jag givit sken av. Jag ville så gärna vara med hela sträckan. Jag ville genomföra hela aftonen. Och jag gjorde det. UTAN att bryta ihop. Jag kände att jag hade kontrollen, viste i vilken utsträckning jag kunde deltaga aktivt och när det var lagom att sitta passiv vid sidan av och lyssna. Men det var kämpigt, tufft och mycket energikrävande. Detta var vad jag orkade med. Och tidsrymden jag talar om sträcker sig från kl 17-22. Det var vad jag orkade. Men jag gjorde det och jag ser det som en positiv handling av mig. Jag ser det som en seger.
Ikväll är jag yr, trött och illamående, men jag har gjort något bra.
Det är måndag i september och mycket hade kunnat vara annorlunda. Jag hade kunnat vara mycket sjukare. Jag hade kunnat låta bli att kämpa. Jag hade kunnat ge upp. Oron emellanåt grundar sig i att kraven på mig höjs varje gång jag gör något bra. Jag vill inte ge upp, jag vill kämpa och jag gör det. Men jag känner det också viktigt att jag berättar vad jag upplever inuti för att kunna ge en förklaring när det kör ihop sig, för att tala om att jag inte klarar så mycket. Om jag gjort något bra en gång, är det inte säkert att jag klarar det igen. Jag vet forftfarande inte var den där balansen finns. Var jag ska hitta rytmen i livet, i själen och i viljan att finnas.
Jag gör saker för andra. Det är så enkelt. Att så aktivt bortprioritera sig själv som jag gör är en enkel handling för att slippa se, för att inte ta ett steg inåt. In i det mörka elände som är min själ. Jag finns för andra, inte för mig själv. Jag ska lära folk hur man räddar andras liv. Jag ska lära ut det för det är jag bra på. Jag vet hur man ser till att andra klarar sig, hur man räddar andra från att försvinna. Från att dö.
Jag vet hur man räddar livet på en annan människa. Men hur ska jag göra med mig själv?
Det är måndag i september och jag är yr, trött och illamående.
Ann-Sofi
Kommentarer:
Trackback