Ann-Sofi och Andreas

Jag har idag haft människor runt mig som jag egentligen inte känner, men som ändå utstrålar den där tryggheten, den där glädjen och kärleken som är så naturlig. Det är naturligt att ge. Det ska det vara i alla fall. Att få ge av sig själv, sina ord och tankar, ge av sina handlingar och tänka osjälviskt är egentligen en gudagåva som man som medmänniska borde ta för given.
Varför är det då så svårt för mig att ta emot? Jag har haft en jättejobbig kväll som har varit fylld av kärlek, värme, vänskap, sanning, gemenskap och glädje. Jag har blivit så väl omhändertagen och jag känner att jag inte kan ta emot.
Varför är det så svårt? Vad är det som hindrar mig att med öppen famn ta emot av ord och handling en annan människa vill ge mig? Jag bara gråter och skäms.
Jag skäms för att jag inte är mottaglig, jag skäms för att jag har så svårt att se att jag skulle vara värd att bli behandlad med sådan värdighet.

Varför är det så svårt att acceptera att jag är älskad och omtyckt?


Jag känner mig illa till mods för att jag reagerar som jag gör. Är det så att jag kanske har en känsla av att man inte ska ta varandra för given? Att jag inte utan gengäld kan så själviskt ta emot av värmen och omtanken andra har till mig.

Jag känner mig lite usel som inte kan. Varför är det så svårt?


Ann-Sofi