Hormonrally, foglossningar och gråtmildhet
Ja, nu är det verkligen ingen tvekan om att jag är störtgravid! Hormonerna spelar mig små spratt varje dag och jag slutar aldrig förvånas över reaktioner jag har över både stora och små saker. Det kan vara den minsta bagatell och jag reagerar jättestarkt på det. Jag försöker tänka mig för men jag vet också med mig att jag gjort övertramp och sagt saker jag kanske inte borde. Jag reagerar ofta inåt och säger inte alltid när något känns annorlunda. Jag vet inte alltid hur jag kommer att reagera och det kan vara saker som Andreas och jag upplever tillsammans, saker som sägs i min omgivning eller händelser runt omkring mig i mitt arbetsliv.
Hormonerna spelar mig ett spratt och lever verkligen sitt eget liv i min kropp. De har party och har lånat mig som dansgolv! Ibland önskar jag att jag kunde ta mig ett snack med hormonerna och tala om för dem att de i alla fall kan meddela när de tänker ställa till det för mig och rusa runt lite extra så jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Foglossningarna har ju också kommit som ett brev på posten. Eller... det kanske var en tokig jämförelse. Posten som tar sån tid! Här kom foglossningarna lite väl tidigt och väldigt oväntat. När vi träffade barnmorskan förra veckan berättade jag att jag börjat få ont i ryggen och jag trodde i min enfald att det berodde på att jag bär på extra kilon och inte har tränat ryggen på länge. Fast å andra sidan har jag aldrig haft problem med ryggen förut. Inte i någon större utsträckning i alla fall.
Nu är det rätt smärtsamt att stå för länge och de tunga lyft jag utsätts för i mitt arbete är väl kanske inte heller någon höjdare. Vi får se vad doktorn och sjukgymnasten säger. Jag ska ringa dit i morgon och få en tid för genomgång. Jag hade helst av allt velat vara stark utan smärta! Jag vill inte att det ska se ut som om jag är en klen gnällspik som inte klarar något. Varför får jag alltid känslan av att det finns folk som ser mig så??? Jag har fått gliringar och frågor och jag vill verkligen inte framstå som en vekling. Jag ÄR stark! Och jag har en hög smärttröskel. Jag ber till Gud att den ska hjälpa mig att kämpa vidare utan sjukskrivning fram till datum för hemgång på havandeskapspenning. Jag ska klara det! Jag ska det! Nästa steg är att om det nu skulle visa sig att smärtan blir ohållbar, ska jag klara av att hantera hemgång och sjukskrivning och träna mig på att skita i vad jag tror att andra tycker. Jag ska ta hand om mig och sätta mig, magen och förhållandet med Andreas främst! Jag övar mig varje dag att sätta dumma tankar åt sidan och istället värna om mitt och de mina!
Inte kan jag tänka mjukt, lyssna på något vackert, ta komplimanger, se på något fint förrän jag börjar gråta! Det bara väller över och jag gråter för absolut ingenting. Idag har jag till exempel varit på fest och sminkat mig och gjort mig fin. Hur kul är det när allt bara rinner så fort någon säger något snällt och fint till mig. Eller om jag lyckönskar någon annan... Jag lipar konstant emellanåt och jag vet inte varför. Eller jo... Det är väl dessa hormoner i kombination med att jag är så lycklig och kanske inte heller är färdig med allt jag bär på. Gruppen börjar i morgon och det ska bli gött att få tillbaka mitt ventliationshål. Kanske hjälper det att slippa lite av tårarna varje dag. Jag är ju inte ledsen, egentligen. Inte alls. De bara kommer ändå!
Nog är jag gravid alltid. Gravid och lycklig!
Ann-Sofi
Hormonerna spelar mig ett spratt och lever verkligen sitt eget liv i min kropp. De har party och har lånat mig som dansgolv! Ibland önskar jag att jag kunde ta mig ett snack med hormonerna och tala om för dem att de i alla fall kan meddela när de tänker ställa till det för mig och rusa runt lite extra så jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Foglossningarna har ju också kommit som ett brev på posten. Eller... det kanske var en tokig jämförelse. Posten som tar sån tid! Här kom foglossningarna lite väl tidigt och väldigt oväntat. När vi träffade barnmorskan förra veckan berättade jag att jag börjat få ont i ryggen och jag trodde i min enfald att det berodde på att jag bär på extra kilon och inte har tränat ryggen på länge. Fast å andra sidan har jag aldrig haft problem med ryggen förut. Inte i någon större utsträckning i alla fall.
Nu är det rätt smärtsamt att stå för länge och de tunga lyft jag utsätts för i mitt arbete är väl kanske inte heller någon höjdare. Vi får se vad doktorn och sjukgymnasten säger. Jag ska ringa dit i morgon och få en tid för genomgång. Jag hade helst av allt velat vara stark utan smärta! Jag vill inte att det ska se ut som om jag är en klen gnällspik som inte klarar något. Varför får jag alltid känslan av att det finns folk som ser mig så??? Jag har fått gliringar och frågor och jag vill verkligen inte framstå som en vekling. Jag ÄR stark! Och jag har en hög smärttröskel. Jag ber till Gud att den ska hjälpa mig att kämpa vidare utan sjukskrivning fram till datum för hemgång på havandeskapspenning. Jag ska klara det! Jag ska det! Nästa steg är att om det nu skulle visa sig att smärtan blir ohållbar, ska jag klara av att hantera hemgång och sjukskrivning och träna mig på att skita i vad jag tror att andra tycker. Jag ska ta hand om mig och sätta mig, magen och förhållandet med Andreas främst! Jag övar mig varje dag att sätta dumma tankar åt sidan och istället värna om mitt och de mina!
Inte kan jag tänka mjukt, lyssna på något vackert, ta komplimanger, se på något fint förrän jag börjar gråta! Det bara väller över och jag gråter för absolut ingenting. Idag har jag till exempel varit på fest och sminkat mig och gjort mig fin. Hur kul är det när allt bara rinner så fort någon säger något snällt och fint till mig. Eller om jag lyckönskar någon annan... Jag lipar konstant emellanåt och jag vet inte varför. Eller jo... Det är väl dessa hormoner i kombination med att jag är så lycklig och kanske inte heller är färdig med allt jag bär på. Gruppen börjar i morgon och det ska bli gött att få tillbaka mitt ventliationshål. Kanske hjälper det att slippa lite av tårarna varje dag. Jag är ju inte ledsen, egentligen. Inte alls. De bara kommer ändå!
Nog är jag gravid alltid. Gravid och lycklig!
Ann-Sofi
Kommentarer:
Trackback