Ann-Sofi och Andreas

Idag var vi på vårt andra besök hos barnmorskan. Hon studsade glatt ut i väntrummet och sa -Och ni är i vecka 20 förstår jag!?!
-Näe, det är vi inte, sa vi.
Vi förklarade vad vi varit med om på ultraljudet i måndags och fortsatte diskussionen på hennes rum. Jag tackar Gud att jag mött denna ljuvliga barnmorska. Jag kunde inte haft det bättre. Hon lyssnar, kommer med konkreta förslag, peppar och förklarar när vi har frågor.
Jag berättade att jag börjat få ont i ryggen och är så orolig att det beror på min övervikt. Jag har ju aldrig haft ont i ryggen förut och detta kom så plötsligt, tyckte jag. Jag menar... trots min övervikt har jag starka ryggmuskler och har alltid varit noga med att jag ska lyfta rätt, i största möjliga mån. Det finns ju alltid undantag när det inte går att knäböja, men jag försöker verkligen tänka på att jag ska vara rädd om min rygg. Och som sagt.... Jag har aldrig haft ont tidigare.
Jag visade henne var det gör ont och hon sa att jag var ett rent skolexempel på hur foglossning visar sig. Hon hämtade en bäckenprototyp och visade var fogarna sitter och förklarade att jag pekat exakt på dessa. Även hade jag pekat ut den disk som sitter i höjd med fogarna och hon förklarade också att den blir väldigt utsatt när man är gravid.
Jag berättade också att mina arbeten är ganska tunga och att jag gör tunga lyft och går på betonggolv 10 timmar per arbetspass. Min rädsla att inte bli trodd är också stor. Att jag blir ifrågasatt huruvuda sjuk jag egentligen är. Hur ont jag egentligen har. Hur klen jag är... Oron i mig att andra ska tycka att jag är klen och gnäller är stor. Att min smärta lurar mig och att jag egentligen inte borde känna efter så mycket. "Det är väl bara att bita ihop och kämpa vidare".
Min barnmorska förklarade för mig att det inte var bra att tänka sådär och att hon skulle boka en tid hos en doktor som tog sig tid att lyssna på mig.
Mitt barn och min och min sambos hälsa är den allra viktigaste, sa hon.
Inte jobbet!
Jag ska försöka tänka på mig först och inte sälja mig till landstinget, men känslan av att jag inte är trogen min arbetsplats är stor. Det har jag blivit itutad att man ska vara. Trogen och inte svika...
Kampen mot det dåliga självförtroendet fortsätter. Gruppen börjar nästa vecka och det ska bli så skönt att komma igång med det igen och få avlasta min familj lite.

Jag har köpt stödstrumpor idag, för jag upptäckte sist jag arbetade att fötterna såg ut som fotbollar framåt morgonkulan. Inte bra alls. Så det åtgärdade jag genom att inhandla stödisar.
Vi åkte till babyproffsen och kollade på skötbord också. Inte för att det är brottom med det, men det är ganska roligt att kolla! Och söte människa vad prylar det finns. Helt onödiga och alldeles förträffligt gulliga saker. Allt ifrån specialbabyhållare i badbaljan till minigalgar för små strumpor. För att inte tala om alla Rolls Roys-barnvagnar!!!!! Hur gjorde man förr? Hur klarade man sig då? Jag är ironisk och väldigt tacksam över att jag inte är prylgalen.
Vi hittade ett par skötbord som var coola men vi avvkatar tills vidare ändå. Däremot hittade jag äntligen ett par mammabyxor. Jag har letat som en galning och inte hittat något alls. Mammakläder går bara till storlek 46 och det är på tok för litet till mig. Men nu hittade jag alltså ett par svarta raka brallor med massor med tyg fram på magen. De är de skönaste byxor jag haft och kommer att flytta in i dom tills bäbisen kommit! De var svindyra men värda varenda krona!

Jag har lyckats hitta en gnutta energi och har börjat skura badrummet. Jag blir fort trött men viljan har börjat komma tillbaka så det är bara att ta en liten bit i taget och göra det bästa man kan. Ryggen värker fort och jag får vila lite emellanåt. Men vad gör väl det? Inte nått faktiskt!

Nu är det snart läggdags. Andreas och jag arbetar om varandra denna veckan så vi får sova tillsammans först nästa vecka och då bara ett ar nätter innan det är dags igen. Schemat är verkligen kasst och det är inget vi kan göra nått åt. Då är det dags att intala sig att längtan är är bra medicin för ett förhållande hur hemskt det än månde vara.

Sömnen är under all krititk och jag har ont när jag vänder mig, kissar ofta och drömmer mardrömmar. Jag måste komma ihåg att nämna det för doktorn när jag ska dit. Jag kanske skulle göra lite anteckningar?

Ann-Sofi