Nattrapport
Jag ville mest bara kasta in en snabb rapport om hur jag har det på jobbet. Klockan är strax halv sex på morgonen och jag har avverkat nästan hela mitt arbetspass. Det känns alldeles förträffligt om än en smula sömnigt.
Jag har fått världens innebrännare i pannan. Jag menar modell stor nu. Jag har ju för fasen spänningssmärtor ända bak i nacken. Det spänner och drar och så fort jag höjer på ögonbrynen gör det atomont. Jag får helt enkelt låta bli att bli förvånad ett tag framöver...
Igår kväll hade både jag och Andreas klump i magen på grund av oroligheter som vi kanske gjorde större än vad som var nödvändigt. Det sprang ett gäng ungdomar i vår trappuppgång och förde ett jä*la liv. Till saken hör att det bara är vi och en gammal dam som bor i trappen så dessa ungdomar hade verkligen ingenting att göra där.
Jag blev rätt skärrad av deras närvaro och höjer rösten rejält mot dem, hotar med polis och kastar de svartaste ögon jag har i deras riktning. Och Andreas blev lite skärrad av att se mig sådan... så där gick vi och tyckte att hela historien blev lite läskig.
Vi pratade ut om det och klumpen i magen släppte. Vi vill varandra så väl så vi vet inte vilket ben vi ska stå på. Vi klarar inte av tanken på att förlora varandra och minsta hot mot oss gör oss lite oroliga. Inte för att vi ska lämna varandra utan för att något ska hända någon av oss.
Jag älskar dig Andreas så jag vet inte hur jag ska få dig att förstå. Jag vet inte hur jag ska kunna visa dig vad du betyder. Räcker det med ord? Förstår du hur viktig du är för mig? Jag är så lycklig att jag träffat dig och längtar efter hela vårt liv tillsammans. Utan dig är jag inte hel. Jag älskar dig.
Din Ann-Sofi
Jag har fått världens innebrännare i pannan. Jag menar modell stor nu. Jag har ju för fasen spänningssmärtor ända bak i nacken. Det spänner och drar och så fort jag höjer på ögonbrynen gör det atomont. Jag får helt enkelt låta bli att bli förvånad ett tag framöver...
Igår kväll hade både jag och Andreas klump i magen på grund av oroligheter som vi kanske gjorde större än vad som var nödvändigt. Det sprang ett gäng ungdomar i vår trappuppgång och förde ett jä*la liv. Till saken hör att det bara är vi och en gammal dam som bor i trappen så dessa ungdomar hade verkligen ingenting att göra där.
Jag blev rätt skärrad av deras närvaro och höjer rösten rejält mot dem, hotar med polis och kastar de svartaste ögon jag har i deras riktning. Och Andreas blev lite skärrad av att se mig sådan... så där gick vi och tyckte att hela historien blev lite läskig.
Vi pratade ut om det och klumpen i magen släppte. Vi vill varandra så väl så vi vet inte vilket ben vi ska stå på. Vi klarar inte av tanken på att förlora varandra och minsta hot mot oss gör oss lite oroliga. Inte för att vi ska lämna varandra utan för att något ska hända någon av oss.
Jag älskar dig Andreas så jag vet inte hur jag ska få dig att förstå. Jag vet inte hur jag ska kunna visa dig vad du betyder. Räcker det med ord? Förstår du hur viktig du är för mig? Jag är så lycklig att jag träffat dig och längtar efter hela vårt liv tillsammans. Utan dig är jag inte hel. Jag älskar dig.
Din Ann-Sofi
Kommentarer:
Trackback