Ann-Sofi och Andreas

Jag är på arbetet.
Jag trivs där.
Klockan närmar sig midnatt och jag har sju, ja nästan åtta timmar kvar innan jag kan åka hem.
Hem.
Jag trivs där.
Hemma kan jag vara bland mina och Andreas saker. Med Andreas. Bland våra saker.
Vi skojar om att vi vill bli mångmiljonärer så vi kan sluta arbeta och bara leva lyxliv. Kanske inte i glassigaste laget med siden, BMW, ostron och champagne.
Jag menar lyxen att ta hand om varandra och bara göra det man allra helst vill utan att tänka på arbetstider och tidiga morgnar. Det man allra helst vill precis just i stunden.
Tänk att alltid ha sovmorgon, långa frukostar, mjuka skumbad, korta/långa resor, partyn och bjudningar, inredningsfrosser och personlig tränare som gör att jag kan äta ost varje dag.
Nu har vi det inte så. Inte så, men nästan.
Därför att vi lever så lyckliga ändå. Vi får arbeta lite för pengarna, men vi har i alla fall en bautastor lägenhet, bil, god mat varje dag, kläder, vänner och massor med kärlek.
Det är rätt mycket det också.
Det kallas för livet.
Jag trivs med livet.

Jag är på jobbet och har rätt mycket mer jag vill säga. Men kontentan av detta kanske något poetiska och lite luddiga inlägg var väl att vi drömmer men är rätt nöjda ändå.

Gonatt!


Ann-Sofi