Vintern är tillbaka
Idag är det en torsdag i februari och det bara vräker ner snö ute. Jag är i och för sig en stor älskare av vintern men just nu längtar jag mer efter vår och sommar. Jag kan väl kanske få till det med pulkaåkning, snöänglar, lyktor och gubbar men på nått sätt så är det ändå våren som lockar. Och detta mina vänner är det mycket länge sedan jag uttryckte. Jag har alltid älskat vintern, kylan och mörkret. Jag tycker att det är supermysigt att få linda in sig i en filt, tända en himla massa ljus och få vara inne och ha det bra. Lika väl som jag älskar att få vara barnslig i pulkabacken. Härom dagen tog jag en bild på snödroppar som växer här nere på gården. Idag är det säkert tre decimeter snö på marken och det har inte slutat snöa än.
Mitt sinnelag är rätt stabilt. Jag kämpar vidare med terapin, och jag tycker väl att det går framåt. Ofta känner jag en stark önskan att slippa mina mediciner på grund av alla biverkningar. Jag längtar efter dagen jag kan säga att jag är frisk och medicinfri. Kanske är det så att tanken på just medicinerna gör mig en smula hängig.
Andreas är den mest underbara i hela världen med det största tålamodet. Han älskar hela mig oavsett om jag har en hängig dag eller är glad som en lärka. Han lämnar mig aldrig och jag lämnar aldrig honom.
Vi har kommit en smula i ordning här trots att vi, när målaren kommer, måste flytta på allt igen. Vi säger ofta hur stort och bra vi har det och hur fantastiskt allting är. Jag tror att det är viktigt att man säger såna saker högt till varandra och inte bara tänker orden. Vi har lovat varandra att aldrig lägga oss med osagda ord. Vi ska prata så fort det är nått och reda ut allt med en gång. Det håller vi och allt funkar så himla bra.
Andreas mamma och hennes sambo var nere och hälsade på oss i helgen och träffade mina föräldrar samtidigt. Det kändes en smula nervöst för mig innan och jag hoppades så klart att allt skulle funka. Det gjorde det verkligen och de gillade varandra.
Ikväll ska jag göra min första arbetsnatt sedan jag blev sjuk. Inatt är jag ansvarig för första gången sedan maj förra året. Jag känner mig trygg i detta och ser fram emot att få börja arbeta. Och framför allt... lite fräckt så längtar jag efter pengar. Pengar är ett onödigt ont och just nu är de obefintliga i mitt liv. Pengar är ett gissel som måste finnas. Och man blir ju inte direkt rik på att gå hemma sjukskriven. Så att få börja jobba igen är positivt på mer än ett sätt och trots att pengarna inte borde styra så spelar de en rätt stor roll i allt detta.
Nu ska jag ta tag i lite disk och ren tvätt. Och om jag får till det och hinner så ska jag överraska Andreas och skruva ihop hans säng och göra gäst/datarummet i ordning.
Jag vill också passa på att påminna om min mobilblogg där jag skickar in bilder från mitt liv med jämna mellanrum. Titta gärna in där och skriv kommentarer om ni vill. Min mobilblogg hittar ni här.
Ann-Sofi
Mitt sinnelag är rätt stabilt. Jag kämpar vidare med terapin, och jag tycker väl att det går framåt. Ofta känner jag en stark önskan att slippa mina mediciner på grund av alla biverkningar. Jag längtar efter dagen jag kan säga att jag är frisk och medicinfri. Kanske är det så att tanken på just medicinerna gör mig en smula hängig.
Andreas är den mest underbara i hela världen med det största tålamodet. Han älskar hela mig oavsett om jag har en hängig dag eller är glad som en lärka. Han lämnar mig aldrig och jag lämnar aldrig honom.
Vi har kommit en smula i ordning här trots att vi, när målaren kommer, måste flytta på allt igen. Vi säger ofta hur stort och bra vi har det och hur fantastiskt allting är. Jag tror att det är viktigt att man säger såna saker högt till varandra och inte bara tänker orden. Vi har lovat varandra att aldrig lägga oss med osagda ord. Vi ska prata så fort det är nått och reda ut allt med en gång. Det håller vi och allt funkar så himla bra.
Andreas mamma och hennes sambo var nere och hälsade på oss i helgen och träffade mina föräldrar samtidigt. Det kändes en smula nervöst för mig innan och jag hoppades så klart att allt skulle funka. Det gjorde det verkligen och de gillade varandra.
Ikväll ska jag göra min första arbetsnatt sedan jag blev sjuk. Inatt är jag ansvarig för första gången sedan maj förra året. Jag känner mig trygg i detta och ser fram emot att få börja arbeta. Och framför allt... lite fräckt så längtar jag efter pengar. Pengar är ett onödigt ont och just nu är de obefintliga i mitt liv. Pengar är ett gissel som måste finnas. Och man blir ju inte direkt rik på att gå hemma sjukskriven. Så att få börja jobba igen är positivt på mer än ett sätt och trots att pengarna inte borde styra så spelar de en rätt stor roll i allt detta.
Nu ska jag ta tag i lite disk och ren tvätt. Och om jag får till det och hinner så ska jag överraska Andreas och skruva ihop hans säng och göra gäst/datarummet i ordning.
Jag vill också passa på att påminna om min mobilblogg där jag skickar in bilder från mitt liv med jämna mellanrum. Titta gärna in där och skriv kommentarer om ni vill. Min mobilblogg hittar ni här.
Ann-Sofi
Kommentarer:
Trackback