Familjen
Jag måste mest få skriva av mig en smula om vad familjen innebär. Alltså, att min familj såsom PO, Anna, barnen, mamma, pappa bara finns där, ger, älskar och ja bara finns där känns ibland sådär oförskämt självklart. Men så händer då något plötsligt, oväntat och helt underbart.
Jag träffar Andreas. Mannen som älskar mig för den jag är, med skavanker, hull och ärr. Mannen som vill dela hela sitt liv med mig. Som säger att hans liv blir tomt och innehållslöst om inte jag finns i det. Han har ju blivit min närmaste nu. Han betyder ju allt för mig. Det är ju för livet med Andreas som jag lever. Alltså... Självklart lever jag ju för min egen skull, för barnen, för familjen och sådär... men Andreas är liksom centrum i mitt universum, anledningen att jag andas, att jag vill kämpa, förändra och förbättra, älska och finnas. Och grejjen är ju att han också har en familj. En familj som jag liksom får på köpet!
Och vilken familj sedan. Jag är så lyckligt skattad som har det så bra.
Jag pratade med Ulrica, Andreas syster, jättelänge i telefon idag och hon yttryckte sig så fantastiskt. Hon säger att hon tänker så mycket på mig, att jag är viktig för henne och att hon saknar mig.
Tänk att hon känner så... tänk att jag är så betydelsefull och att det blev så bra trots att inte hon och jag har valt varandra. Det är ju Andreas och jag som har gjort det.
Och det är så med alla i hans familj. Hans mamma, pappa, syrran och hennes familj... Jag känner mig så lyckligt lottad som har det så bra.
Tänk att jag också kunde få bli lycklig till slut. Gud har nog en tanke med att jag ska finnas här på jorden ändå.
Familjen ja. Jag har ju min blodsfamilj med mig i bakfickan i allt jag tar mig för och nu har jag fått en till. En helt underbar familj via Andreas. Tack för att ni finns och för att jag får vara en del av er.
Ulrica: Här kommer länken till skorna. Som sagt... de är inte alls snygga men rackarns så sköna! Jag ska ha ett par rosa så klart!
Ann-Sofi, den lyckligaste i världen
Jag träffar Andreas. Mannen som älskar mig för den jag är, med skavanker, hull och ärr. Mannen som vill dela hela sitt liv med mig. Som säger att hans liv blir tomt och innehållslöst om inte jag finns i det. Han har ju blivit min närmaste nu. Han betyder ju allt för mig. Det är ju för livet med Andreas som jag lever. Alltså... Självklart lever jag ju för min egen skull, för barnen, för familjen och sådär... men Andreas är liksom centrum i mitt universum, anledningen att jag andas, att jag vill kämpa, förändra och förbättra, älska och finnas. Och grejjen är ju att han också har en familj. En familj som jag liksom får på köpet!
Och vilken familj sedan. Jag är så lyckligt skattad som har det så bra.
Jag pratade med Ulrica, Andreas syster, jättelänge i telefon idag och hon yttryckte sig så fantastiskt. Hon säger att hon tänker så mycket på mig, att jag är viktig för henne och att hon saknar mig.
Tänk att hon känner så... tänk att jag är så betydelsefull och att det blev så bra trots att inte hon och jag har valt varandra. Det är ju Andreas och jag som har gjort det.
Och det är så med alla i hans familj. Hans mamma, pappa, syrran och hennes familj... Jag känner mig så lyckligt lottad som har det så bra.
Tänk att jag också kunde få bli lycklig till slut. Gud har nog en tanke med att jag ska finnas här på jorden ändå.
Familjen ja. Jag har ju min blodsfamilj med mig i bakfickan i allt jag tar mig för och nu har jag fått en till. En helt underbar familj via Andreas. Tack för att ni finns och för att jag får vara en del av er.
Ulrica: Här kommer länken till skorna. Som sagt... de är inte alls snygga men rackarns så sköna! Jag ska ha ett par rosa så klart!
Ann-Sofi, den lyckligaste i världen
Kommentarer:
Trackback