Ann-Sofi och Andreas

Jag vaknade för bara en liten stund sedan. Idag är det söndag och jag har sovit fem nätter i vår gemensamma lägenhet. Ni vet den där stoooora där man går vilse om man ska på toa mitt i natten.
Huvudet är som en vattenmelon. Det känns i alla fall så inuti. Det spränger i bihålorna och jag har tappat all smak och lukt. Jag har inte slutat nysa än vilket jag ser som ett tecken på att det INTE är på väg att lägga sig. Jag känner mig rätt hängig om jag får säga det själv. Det enda som kanske är bra är väl att jag inte har nån feber längre. Det hade jag härom dagen och är det nått jag blir sjuk av så är det feber. Har jag 37.7 mår jag jättedåligt. Så att jag inte har feber nu underlättar ju i alla fall när vi ska  börja rota, rensa, packa upp i våra kartonger och lådor. Vi har väl, ska jag väl snällt erkänna, hetspackat för vi längtar så... så det blir lite julafton när vi packar upp lådorna nu. Lite rörigt kanske, men faktiskt rätt roligt också.
Vi pratade lite om inredningen igår, Andreas och jag, och jag tror att det blir jättebra när det är färdigt.
Just nu längtar jag bara efter att bli frsik så jag kan arbeta och tjäna pengar igen. Det är förfärligt tråkigt, jobbigt och genant att inte ha pengar. Det ställer till bekymmer inuti mig också när Andreas är så generös mot mig. Han ger av hjärtat och vill att jag ska ta emot med hjärtat. Det är vårt liv nu, säger han, inte ditt och mitt... Och i vårt liv ingår att allt omkring oss är vårt... Ord som vi, vårt, oss, tillsammans eller gemensamt är så varma ord som vi, Andreas och jag, lär oss att hantera.
Det är söndagmorgon och jag har helt andra rum i mitt liv. Både inre och yttre rum. Och varteneda ett är proppfullt med kärlek...


Ann-Sofi