Humöret
...är som en berg-och-dalbana. Jag har kort stubin emellanåt och världens tålamod andra stunder. Jag känner inte riktigt igen mig och jag tror att jag börjat grubbla endel igen.
Jag är inte deppig. Inte alls. Men det är rätt mycket runt mig nu som gör att jag inte kan tömma huvudet mellan varven och det läggs lite grand på hög.
Jag saknar gruppen.
Jobbet är en grej till exempel. Jag har liksom en baksmälla efter de tuffa veckorna och kan inte riktigt släppa allt där; beska kommentarer jag upplevt och otacksamma patienter jag mött. Känslan av otillräcklighet och total trötthet hänger kvar och jag kan inte låta bli att grubbla över det. Och det gör mig urförbannad emellanåt. Jag har ju för sjutton semester nu. Inte ska jag väl grubbla på jobbet inte. Men det gör jag. Jag är alltid orolig att jag gör ett dåligt jobb och att jag inte är omtyckt. Jag tar på mig skulden för mycket och uttrycker mig klumpigt ibland. Åh vad jobbigt. Jag har ju faktiskt världens möjlighet att bara släppa allt nu och verkligen ta semester. Ta semester från grubblerierna också, liksom. Men så lätt är det inte.
Humöret blir lite påverkat av att jag inte får sova ordentligt också. Jag kommer inte heller till ro och kunna ta mig en eftermiddagslur och passa på på dagtid. Men förmodligen är det väl ett ypperligt tillfälle att vänja mig och träna upp mig inför långa och många sömnlösa nätter när bäbisen kommit, som alla har varnat mig för.
Och så oroar jag mig för saker jag sagt. Känslor jag uttryckt som kanske missuppfattats. Men åter igen är det det där med att jag lägger på mig skuld för saker jag kanske inte är orsak till men ändå tar på mig.
Det leder ju till ännu mer grubblerier.
Jag skulle vilja hitta en balans där jag kan hantera både trötthet och humörsvängningar utan att mina nära och kära blir lidande.
Förlåt om jag uttryckt mig klumpigt, svurit eller höjt rösten. Jag vill ju inget ont. Jag vill så väl men vet ibland inte hur jag ska göra. Ibland blir det lite tokigt bara. Jag ska träna mig på att bli bättre på att inte ta på mig skulden och lugna ner mig lite. Jag ska bli bättre på det.
Ann-Sofi
Jag är inte deppig. Inte alls. Men det är rätt mycket runt mig nu som gör att jag inte kan tömma huvudet mellan varven och det läggs lite grand på hög.
Jag saknar gruppen.
Jobbet är en grej till exempel. Jag har liksom en baksmälla efter de tuffa veckorna och kan inte riktigt släppa allt där; beska kommentarer jag upplevt och otacksamma patienter jag mött. Känslan av otillräcklighet och total trötthet hänger kvar och jag kan inte låta bli att grubbla över det. Och det gör mig urförbannad emellanåt. Jag har ju för sjutton semester nu. Inte ska jag väl grubbla på jobbet inte. Men det gör jag. Jag är alltid orolig att jag gör ett dåligt jobb och att jag inte är omtyckt. Jag tar på mig skulden för mycket och uttrycker mig klumpigt ibland. Åh vad jobbigt. Jag har ju faktiskt världens möjlighet att bara släppa allt nu och verkligen ta semester. Ta semester från grubblerierna också, liksom. Men så lätt är det inte.
Humöret blir lite påverkat av att jag inte får sova ordentligt också. Jag kommer inte heller till ro och kunna ta mig en eftermiddagslur och passa på på dagtid. Men förmodligen är det väl ett ypperligt tillfälle att vänja mig och träna upp mig inför långa och många sömnlösa nätter när bäbisen kommit, som alla har varnat mig för.
Och så oroar jag mig för saker jag sagt. Känslor jag uttryckt som kanske missuppfattats. Men åter igen är det det där med att jag lägger på mig skuld för saker jag kanske inte är orsak till men ändå tar på mig.
Det leder ju till ännu mer grubblerier.
Jag skulle vilja hitta en balans där jag kan hantera både trötthet och humörsvängningar utan att mina nära och kära blir lidande.
Förlåt om jag uttryckt mig klumpigt, svurit eller höjt rösten. Jag vill ju inget ont. Jag vill så väl men vet ibland inte hur jag ska göra. Ibland blir det lite tokigt bara. Jag ska träna mig på att bli bättre på att inte ta på mig skulden och lugna ner mig lite. Jag ska bli bättre på det.
Ann-Sofi
Kommentarer:
Trackback