Överraskning!
Igår var vi på läkarbesök på MVC. Jag vet egentligen inte vad jag hade att förvänta mig mer än att kanske prata lite mer medicinskt kring allt med graviditeten. Vi gick dit rätt ovetande egentligen. Det första jag faktiskt gjorde när jag kom dit var att väga mig. Jag har ju trots allt inte behållt mycket mat de senaste veckorna och mamma sa att min mage hade gått ihop lite grand. Så jag ville veta hur mycket jag hade tappat. Det är verkligen inget mål att gå ner i vikt, men jag kände ändå att jag ville veta och ha en smula koll.
Inte ett gram... Inte ett gram varken upp eller ner. Jag ska väl kanske inte sticka under stolen med att jag gärna hade varit en smal, slank gravid kvinna med en lätt putande mage. Men eftersom jag inte är det så är väl kanske nästa mål att inte lägga på mig mer än jag redan bär på. Min övervikt upptar rätt mycket av mina tankar. Så, som sagt så vägde jag mig och jag har i alla fall inte gått upp i vikt.
Jag passade på att lämna ett urinprov också eftersom jag inte lyckades kissa förra gången jag var där. Det visade ingenting och allt såg bra ut, sa barnmorskan!
Så kom då mötet med läkaren och vi började prata lite lätt om ärftliga sjukdomar, såsom högt blodtryck, diabetes och sådär. Vi har inte det direkt i släkten och jag är i botten lågtryckare så där är jag inte nervös eller orolig. Diabetes har vi inte heller trots att vi har lätt för att gå upp i vikt. Men vi är trots allt en rörlig och inte helt stillasittande familj och det var vist viktigast av allt, sa läkaren! Att man rör på sig. Det har de senaste studierna visat. Motion är så himla viktigt och vist spelar övervikten en roll. Det gör den. Men rör du på dig och trots det är överviktig minskar du ändå risken för diabetes, säger de.
Så även på det området är jag inte orolig. Faktiskt.
Vi pratade också om det där med fosterdiagnostik och läkaren menar att jag är i underkant vad gäller ålder för att genomgå den provtagninge och undersökningen. Man ska väl egentligen ha fyllt 35, men eftersom min barnmorska och vi pratade om det sist, så hade vi bestämt att vi ville genomföra det.
Det kommer inte allt att göra någon skillnad för oss om barnet skulle ha Downs Syndrom. Inte alls. Möjligheten med att genomgå fosterdiagnostik är att vi kan förbereda oss om det skulle vara så att bäbisen har DS. Det är lika efterlängtat ändå. Tanken på att åtgärda, eller ta bort barnet finns inte på världskartan. Vårt barn är vårt barn! Och vi kommer att älskade precis som det är!
När vi sitter där och pratar ser jag att Anderas sitter och kollar på en apparat en bit bort i rummet. Jag förklarar för honom att det är en ultraljudsapparat och att man gör vaginala ultraljud med den. Jag hinner knappt prata färdigt förrän läkaren säger att jag ska klä av mig på underkroppen och att Andreas kan sätta sig på en annan stol så han ser skärmen lite bättre!
SHIT!!!! Vi ska göra ett ultraljud nu! Det hade ingen informerat oss om! Hahahahahaha vad underbart!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag fattar knappt ännu vad jag genomgick igår och det var det häftigaste jag någonsin gjort!
Livet i mig syntes så fint! Vi såg hur hjärtat pumpade och slog och hur fin kroppen är! Läkaren mätte bäbisen flera gånger och kunde bara komma upp i 33mm vilket skulle innebära att jag bara är i v10. Men hon ville inte ändå säga att det där är 100% säkert utan ville att vi skulle vänta tills vi gjort nästa ultraljud i augusti innan ett förlossningsdatum sätts. Så än så länge så låtsas jag att jag är i v 11. Det känns ändå så och jag är så himla säker på de andra datumen såsom sista mensens första dag och när jag hade ägglossning.
Så igår var överraskningarnas dag! Den avslutades med att brorsan, Anna och barnen, mamma och pappa kom hit och åt middag! En helt perfekt avslutning på dagen!
Här är första bilden på Grynet:
Ann-Sofi och Andreas
Inte ett gram... Inte ett gram varken upp eller ner. Jag ska väl kanske inte sticka under stolen med att jag gärna hade varit en smal, slank gravid kvinna med en lätt putande mage. Men eftersom jag inte är det så är väl kanske nästa mål att inte lägga på mig mer än jag redan bär på. Min övervikt upptar rätt mycket av mina tankar. Så, som sagt så vägde jag mig och jag har i alla fall inte gått upp i vikt.
Jag passade på att lämna ett urinprov också eftersom jag inte lyckades kissa förra gången jag var där. Det visade ingenting och allt såg bra ut, sa barnmorskan!
Så kom då mötet med läkaren och vi började prata lite lätt om ärftliga sjukdomar, såsom högt blodtryck, diabetes och sådär. Vi har inte det direkt i släkten och jag är i botten lågtryckare så där är jag inte nervös eller orolig. Diabetes har vi inte heller trots att vi har lätt för att gå upp i vikt. Men vi är trots allt en rörlig och inte helt stillasittande familj och det var vist viktigast av allt, sa läkaren! Att man rör på sig. Det har de senaste studierna visat. Motion är så himla viktigt och vist spelar övervikten en roll. Det gör den. Men rör du på dig och trots det är överviktig minskar du ändå risken för diabetes, säger de.
Så även på det området är jag inte orolig. Faktiskt.
Vi pratade också om det där med fosterdiagnostik och läkaren menar att jag är i underkant vad gäller ålder för att genomgå den provtagninge och undersökningen. Man ska väl egentligen ha fyllt 35, men eftersom min barnmorska och vi pratade om det sist, så hade vi bestämt att vi ville genomföra det.
Det kommer inte allt att göra någon skillnad för oss om barnet skulle ha Downs Syndrom. Inte alls. Möjligheten med att genomgå fosterdiagnostik är att vi kan förbereda oss om det skulle vara så att bäbisen har DS. Det är lika efterlängtat ändå. Tanken på att åtgärda, eller ta bort barnet finns inte på världskartan. Vårt barn är vårt barn! Och vi kommer att älskade precis som det är!
När vi sitter där och pratar ser jag att Anderas sitter och kollar på en apparat en bit bort i rummet. Jag förklarar för honom att det är en ultraljudsapparat och att man gör vaginala ultraljud med den. Jag hinner knappt prata färdigt förrän läkaren säger att jag ska klä av mig på underkroppen och att Andreas kan sätta sig på en annan stol så han ser skärmen lite bättre!
SHIT!!!! Vi ska göra ett ultraljud nu! Det hade ingen informerat oss om! Hahahahahaha vad underbart!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag fattar knappt ännu vad jag genomgick igår och det var det häftigaste jag någonsin gjort!
Livet i mig syntes så fint! Vi såg hur hjärtat pumpade och slog och hur fin kroppen är! Läkaren mätte bäbisen flera gånger och kunde bara komma upp i 33mm vilket skulle innebära att jag bara är i v10. Men hon ville inte ändå säga att det där är 100% säkert utan ville att vi skulle vänta tills vi gjort nästa ultraljud i augusti innan ett förlossningsdatum sätts. Så än så länge så låtsas jag att jag är i v 11. Det känns ändå så och jag är så himla säker på de andra datumen såsom sista mensens första dag och när jag hade ägglossning.
Så igår var överraskningarnas dag! Den avslutades med att brorsan, Anna och barnen, mamma och pappa kom hit och åt middag! En helt perfekt avslutning på dagen!
Här är första bilden på Grynet:
Ann-Sofi och Andreas
Kommentarer:
Trackback