Är det en vändning på gång?
Inatt kom det... Orken tog slut, tårarna kom och jag var inte hemma. Jag fanns på jobbet och kände inte att jag varken ville eller orkade vara där. Efter veckor av utebliven mat börjar kroppen ta stryk. Jag känner det nu. Mattheten tog överhand och jag borde kanske egentligen ha stannat hemma, men jag ville ändå försöka ge när jag fått veta att belastningen är så stor och att sjukfrånvaro ställer till det på avdelningen. Det har jag blivit tillsagd. Jag ville ge. Jag ville orka mer än jag klarade av. Och så brast det. Fan också!
En form av att jag blottar mig så är så tuff att hantera. Det blev missförstånd och ordväxling. Jag vill verkligen be om ursäkt till mina kollegor som arbetade inatt. Jag vill verkligen inte ställa till det och jag borde kanske ha gjort och sagt saker annorlunda.
Jag missade bussen i morse och stod i ösregnet en halvtimme innan nästa buss kom.
Så helt slut kastar jag mig i sängen och vänder ryggen åt A för att i nästa sekund sova som en gris. När jag vaknar är A inte hemma och ensamheten kommer krypande. Oron över vad jag ställde till med inatt, att jag inte kunde ge mer, kraven jag i tysthet ställer på mig själv som jag aldrig lyckas uppfylla, att A inte är nära...
Gråten kom som en vulkan och det kändes inte som det fanns något slut. Jag fick tag på A och han kom hem och höll om mig. Åh vilken man jag har!
Jag har faktiskt ätit middag och mår riktigt bra! Inget illamående ännu i alla fall!
Jag är fortfarnde tyngd i hjärtat över att jag inte klarade att ställa upp på mina kollegor bättre än vad jag gjorde inatt, men det är väl något jag får ta itu med och försöka arbeta bort.
"Skuld". Denna förbannade känsla.
Återigen önskar jag att jag kunde förmedla mig så att alla förstår och vet att jag inte menar illa utan att det är mina hormoner och annat elände som bråkar med mig nu.
Jag har i alla fall slutat gråta och fått behålla maten. Jag har pratat av mig och försöker kämpa på de sista veckorna innan semestern på jobbet. Kanske vänder det nu. Hjälp mig att hoppas på det!
Ann-Sofi
En form av att jag blottar mig så är så tuff att hantera. Det blev missförstånd och ordväxling. Jag vill verkligen be om ursäkt till mina kollegor som arbetade inatt. Jag vill verkligen inte ställa till det och jag borde kanske ha gjort och sagt saker annorlunda.
Jag missade bussen i morse och stod i ösregnet en halvtimme innan nästa buss kom.
Så helt slut kastar jag mig i sängen och vänder ryggen åt A för att i nästa sekund sova som en gris. När jag vaknar är A inte hemma och ensamheten kommer krypande. Oron över vad jag ställde till med inatt, att jag inte kunde ge mer, kraven jag i tysthet ställer på mig själv som jag aldrig lyckas uppfylla, att A inte är nära...
Gråten kom som en vulkan och det kändes inte som det fanns något slut. Jag fick tag på A och han kom hem och höll om mig. Åh vilken man jag har!
Jag har faktiskt ätit middag och mår riktigt bra! Inget illamående ännu i alla fall!
Jag är fortfarnde tyngd i hjärtat över att jag inte klarade att ställa upp på mina kollegor bättre än vad jag gjorde inatt, men det är väl något jag får ta itu med och försöka arbeta bort.
"Skuld". Denna förbannade känsla.
Återigen önskar jag att jag kunde förmedla mig så att alla förstår och vet att jag inte menar illa utan att det är mina hormoner och annat elände som bråkar med mig nu.
Jag har i alla fall slutat gråta och fått behålla maten. Jag har pratat av mig och försöker kämpa på de sista veckorna innan semestern på jobbet. Kanske vänder det nu. Hjälp mig att hoppas på det!
Ann-Sofi
Kommentarer:
Postat av: mamma
Älskade barn! Jag önskar så innerligt att allt vänder och att Du får lugn och ro. Tack Andreas för att Du finns i Ann-sofí´s närhet.
Trackback