Ann-Sofi och Andreas

Det är inte mycket som flyter just nu. Jag mår illa, känner mig pluffsig och klumpig. Jag är alltid trött och har börjat få lättare och lättare att gråta. Jag har gråten i halsen nästan hela tiden och jag tycker att nästan allt är motsträvigt. 
Jag är inte alls i balans och jag längtar till jag tar mig ur detta. Det är inte roligt för någon, allra minst de närmaste i min omgivning.
Det börjar märkas rejält att mina mediciner är utsatta. Jag kämpar som en dåre varje dag, håller igen gråten och försöker vara som vanligt. Jag är inte säker på att förståelsen är så stor så jag håller emot istället. Jag grät i Andreas famn ikväll, några minuter innan jag var tvungen att gå till jobbet. Jag hade behövt gråta färdigt men jag hann inte det.
På jobbet måste jag hålla masken. Där kan jag inte gråta och hålla på. Och det är nog så kämpigt där ändå med kiss, bajs, slem, blod och allt annat som är sådär oglamoröst och otäckt.  Mina känslor ligger utanpå kroppen och då menar jag främst lukt och smak som verkligen har ställt till det. Vi har en patient som ligger och hostar upp slemgoggor hela nätterna. Jag klarar inte av det. Vi har majoriteten av patienterna som är inkontinenta och har UVI. Luktar inget vidare, kan jag säga.
Och så äter jag.
 När man arbetar på natten är det lätt att ta till mat för att orka och hålla sig allert. Det är kanske inte det mest ultimata i min situation. Jag hade hellre önskat att jag hade sug på äpple och vatten... Men så är det inte än.
Jag hoppas att jag kommer igång med motionen lite bättre. Jag vill verkligen inte gå upp mer i vikt och jag har det tufft som jag har det med mina bilringar. Kläderna börjar bli för små och mamma frågade härom dagen om hon skulle ta fram de allra störta kläderna jag hade innan jag bantade. Det känns inte alls roligt. Jag önskar ju att jag kan behålla de kläderna jag har.
Klockan är nu halv två på natten och jag är på jobbet för tredje natten i rad. Det kanske inte är så konstigt att jag är en smula gnällig. Jag är trött och yr och då blir man lite känslig i överkant. I morrn är det säkert bättre.
Arbetet är inte speciellt stimulerande i nuläget och jag längtar hem mest hela tiden. Jag längar hem till min trygga Andreas som tar hand om mig, älskar mig och vill göra allt tillsammans med mig.
Jag är en smula obalanserad och det är övergående. Det är jag medveten om. Men jag tror faktiskt att hade det inte varit för att jag åt antideppresiva medel så hade det varit lättare. Då hade inte hormonrallyt upplevts så starkt. Det är vad jag tror i alla fall.
Jag är världens lyckligaste. Det är jag verkligen. Men den tillfälliga oblansen kräver vansinnigt med energi och tar musten ur mig... Jag kämpar som ett djur för att bli bra och jag försöker verkligen ge allt jag har!
Jag säger saker jag ångrar ibland och jag glömmer berätta vad jag tänker ibland. Ibland får jag verkligen till det och ibland blir allt alldeles tokigt.
Hur ska jag få balans igen? Jag tar en dag i taget och försöker få ur mig min oro. Jag pratar mycket och skriver mycket. Jag tror att det hjälper. Men dagar då jag trampat i klaveret, sagt fel saker eller uttryckt mig beskt utan att med flit såra någon känns så jobbiga. Jag vill hitta ett bra verktyg att ta till för att lösa de dagarna, förklara för den utsatte att jag inte menar något illa utan att jag bara utryckte mig klumpigt. Men jag får inte riktigt till det.

Det kommer att bli mycket bättre. Andreas stöttar mig, står vid min sida och lämnar mig inte. Jag gör vad som helst för honom och det är för honom och vårt liv tillsammans som jag kämpar.
Vi ska skriva in oss hos barnmorskan den 20 juni och det ser vi fram emot. Men det händer mycket saker innan dess. Det blir ett par rundor till Mästaremåla och besök av Andreas mamma och hennes sambo. Hoppas vi får till det med umgänget den helgen så alla får en möjlgihet att träffas. Vi vill så mycket, Andreas och jag...

... och vi älskar livet och varandra!

Jag har också tittat endel på min statistik här på bloggen och det är glädjande siffror då det i snitt ligger på ca 120 besökare/dag. Väldigt dåligt med kommentarer, dock. Därför är det gött att ha statistiken att titta på, så jag vet att jag är läst. Det är rätt viktigt för mig.


Ann-Sofi