Ann-Sofi och Andreas

Idag blev jag så där skuldfylld igen. Vi har en parkering alldeles utaför lägenheten där det finns en, läs noga: EN, handikapplats. Bredvid den finns det utrymme för en bil att parkera innan det kommer en in/utfart till baksidan. Jag vet inte om jag är tydlig, det är lite svårt att beskriva hur det ser ut men jag försöker i alla fall.
Till saken hör att detta är en rätt populär parkeringsplats och den är nästan alltid full, dagid. Idag när jag kom hem efter ett ärende parkerade jag till vänster om stolpen där handikapplatsen börjar och pilen som markerar platsen pekar åt höger. Helt lagligt alltså. Vi har varit tveksamma både jag och Andreas varför vi har frågat brorsan (som arbetat som väktare och lappat bilar i 190) om man kan stå där lagligt och han sagt JA.

Så kom då den där skuldkänslan när jag parkerat idag. Bredvid mig till vänster, alltså mitt i in/utfarten, står en bil parkerad med en tant i på passagerarsidan. När jag hoppar ur min parkerade bil kommer det en kvinna som går mot bilen bredvid mig och kastar hastigt ur sig: "väldigt vad många hadikappade det finns här", slänger en sur svarty blick på mig och hoppar in i sin bil (som är felparkerad) och kör iväg. Hon menade mig, att jag var felparkerad utan att ha tillstånd och att jag var en stor drummel.
Och det känner jag mig som nu. En stor drummel som inte har mål i mun.
Jag sa ingenting, gick bara därifrån och hem till mig.
Men nu kokar det i mig. Jag har laddat huvudet med massa argument, beska kommentarer, ilskna påhopp och kaxig attityd. Men bara i huvudet.
Det känns så surt att jag ska behöva gå runt med skuld när jag vet att jag inte gjort något fel men blivit påhoppad av någon som inte gjort rätt. Varför kan inte jag vräka ur mig nått tillbaka och få ett förlåt från henne.
Nej, jag går hem ledsen och med vreden darrade inuti. Jag får inte ut det, låter det gro och tar på mig skulden.

Det känns beskt. Jag vill kunna hantera sådana situationer. Jag vill kunna stå upp för mig och mitt handlande utan att trampa folk på tårna, såra andra, ta FÖR mycket plats... Jag vill kunna få till det.

Tänk om jag vänligt men bestämt kunnat säga till kvinnan att hon har fel och att jag har kollat upp att det är okej att parkera som jag gjorde. Tänk om jag kunde efter det skaka av mig och fortsätta som inget hade hänt.

Det är nått jag övar på och som jag bara var tvungen att få ner i skrift, här och nu. Hade jag väntat hade det inte varit någon vits. Nu fick jag ner i ord vad jag tänker precis efter att det hänt. Då kan jag gå tillbaka och läsa vad jag tänte, känna igen, ändra på och ge mig själv små läxor...

Sådär. Nu har jag skrivit färdigt.


Ann-Sofi