Känslan
Nu kom den. Den där känslan av att förändra livet. Förändra kroppen.
Jag kollar just nu på Oprah och de pratar om att detta är året man ska förändra och förbättra sitt liv. Och jag är så sugen. Störtsugen.
Och så bestämmer jag mig.
Jag ser framför mig hur jag tar en "före" bild på mig, hänger upp den så jag ser den varje dag. Lägger upp ett bra tränings- och kostprogram för varje dag, vecka efter vecka. Och det går så lätt. Det går så lätt när jag tänker på det och det gör mig ännu mer motiverad. Känslan av att jag klarar det och gör det lätt som en plätt är så stark. Jag är så övertygad om att jag fixar det.
Jag börjar i morgon.
Känslan är så stark så stark. Jag vill så det värker. När jag speglar mig numer stämmer det inte alls överrens med hur jag känner mig. Är jag SÅ stor? Jag som känner mig så lagom. Det är så svårt att få känslan inuti att stämma överrens med verkligheten. Och i kombination med att jag vill få den där känslan att stämma och att göra något åt det är jättestark. Precis just nu är den jättestark. Jag kommer att klara det!!!! Så säger känslan.
Men i morgonbitti när jag vaknar superhungrig och inte kan få fram frukosten fort nog har jag glömt denna starka känsla av beslutsamhet jag har just nu. Jag vet det. För så är det varje dag.
Varje kväll bestämmer jag mig. Varje kväll kommer den starka känslan av att förändra och förbättra. För MIN skull. För VÅR skull. Och varje morgon är känslan så vag och svag.
Men om jag tänker tillräckligt hårt på hur bra det känns nu kanske den kan stanna kvar i kroppen lite längre. Kanske över frukosten i morgon.
Tyvärr har jag åkt på världens dunderförkylning så powerwalk är inte att tänka på. Men tanken om att jag ändå vill förändra finns kvar. Jag vill leva ett aktivt och sunt liv. Jag vill det. Jag har ändå börjat på nått sätt när jag la av med all nikotin. Jag har varit nikotinfri sedan början av december förra året. Det är väl ändå en början?
Nu ska jag försöka. Tanken säger det. Jag vill inte vara så här stor. Jag vill vara smal. För att kroppen mår bättre och för att jag lever längre. Inte för att det är "snyggare". Det skaver i hudvecken, kläderna sitter åt, jag har ont i knäna, jag är anfådd.
Den där känslan... Varför klistrar du inte in dig i min aktiva del av min kropp och överför det till praktiska övningar...
Ann-Sofi
Jag kollar just nu på Oprah och de pratar om att detta är året man ska förändra och förbättra sitt liv. Och jag är så sugen. Störtsugen.
Och så bestämmer jag mig.
Jag ser framför mig hur jag tar en "före" bild på mig, hänger upp den så jag ser den varje dag. Lägger upp ett bra tränings- och kostprogram för varje dag, vecka efter vecka. Och det går så lätt. Det går så lätt när jag tänker på det och det gör mig ännu mer motiverad. Känslan av att jag klarar det och gör det lätt som en plätt är så stark. Jag är så övertygad om att jag fixar det.
Jag börjar i morgon.
Känslan är så stark så stark. Jag vill så det värker. När jag speglar mig numer stämmer det inte alls överrens med hur jag känner mig. Är jag SÅ stor? Jag som känner mig så lagom. Det är så svårt att få känslan inuti att stämma överrens med verkligheten. Och i kombination med att jag vill få den där känslan att stämma och att göra något åt det är jättestark. Precis just nu är den jättestark. Jag kommer att klara det!!!! Så säger känslan.
Men i morgonbitti när jag vaknar superhungrig och inte kan få fram frukosten fort nog har jag glömt denna starka känsla av beslutsamhet jag har just nu. Jag vet det. För så är det varje dag.
Varje kväll bestämmer jag mig. Varje kväll kommer den starka känslan av att förändra och förbättra. För MIN skull. För VÅR skull. Och varje morgon är känslan så vag och svag.
Men om jag tänker tillräckligt hårt på hur bra det känns nu kanske den kan stanna kvar i kroppen lite längre. Kanske över frukosten i morgon.
Tyvärr har jag åkt på världens dunderförkylning så powerwalk är inte att tänka på. Men tanken om att jag ändå vill förändra finns kvar. Jag vill leva ett aktivt och sunt liv. Jag vill det. Jag har ändå börjat på nått sätt när jag la av med all nikotin. Jag har varit nikotinfri sedan början av december förra året. Det är väl ändå en början?
Nu ska jag försöka. Tanken säger det. Jag vill inte vara så här stor. Jag vill vara smal. För att kroppen mår bättre och för att jag lever längre. Inte för att det är "snyggare". Det skaver i hudvecken, kläderna sitter åt, jag har ont i knäna, jag är anfådd.
Den där känslan... Varför klistrar du inte in dig i min aktiva del av min kropp och överför det till praktiska övningar...
Ann-Sofi
Kommentarer:
Postat av: Fredrik
Upptäckte din blogg via Bloggportalen.se.
Den där känslan kan kittlas otroligt skönt!
Bra skrivet!
Postat av: AnnSofi
Hej Fredrik! Mycket roligt att mitt reggande på bloggportalen gav resultat och så fort dessutom! Jag reggade mig i förrgår! Mycket trevligt alltså!
Tack för dina ord och Välkommen tillbaka!
/Ann-Sofi
Trackback