Ann-Sofi och Andreas

Det är lite konstigt det där... Jag har legat sjuk i en vecka nu och det blir varken bättre eller sämre. Eller faktum är att det blir sämre eftersom jag får febertoppar hela tiden, mår illa och kräks emellanåt och hostar blod ibland. Jag tror inte att jag blöder från lungorna men jag hostar sönder kärlen i luftstrupen. Sömnen är obefintlig och jag har värk i hela kroppen.
Men så är det det där med att klaga. Jag vet att det alltid finns de som har det värre, som mår sämre och som är sjukare. Hur orkar jag klaga då? När ska jag bara ta mig i kragen, resa mig upp och kämpa vidare? Tills jag stupar? Tills jag kanske blir bättre?

Jag är sjuksköterska och det är väl så att vårdfolk är de sämsta på att söka hjälp samtidigt som vi nog är de största hypokodrikerna... i alla fall under studietiden.
Jag har ont överallt nu, mår verkligen uruselt och orkar ingenting. Jag, Ann-Sofi, är sjuk.
Så var det en grej till då... att sjukskriva sig till allt jag har att göra. Idag var nog den mest uppbokade dagen på många veckor.
Först skulle jag ha ett möte med försäkringskassan, landstingshälsan och min chef.
Sedan skulle jag haft ett möte med teamet på mitt andra arbete som personlig assistent.
Det är tisdag och jag har gruppen ikväll.
Och sist men inte minst har vi repetition också...

Jag har sjukskrivit mig till allt utom gruppen. Jag ska göra det när jag skrivit färdigt här.

Jag brukar inte klaga men nu börjar det bli jobbigt på riktigt. Kanske ska gå till VC i alla fall.

Ann-Sofi