Ann-Sofi och Andreas

Jag sitter här på morgonkvisten och är ensam hemma. Andreas är på jobbet och jag sitter här och dricker mitt morgonkaffe. Nästan varje dag säger vi att vi skulle varit mångmiljonärer så vi kunde vara tillsammans hela tiden. Jag vet att längtan är bra, men oj vad jobbigt det är.
Vi längtar efter varandra hela tiden och har inte roligt när den andra inte är med.
Men det är väl så här det ska vara. Det är ju längtan som är viktig och att man uttrycker den.

Det börjar bli vardag så smått i våra liv ändå. Vi har hittat en liten rytm där vi kan leva, göra färdigt, fixa och dona...

Vi köpte sängar häromdagen och de kommer hit till lägenheten på torsdag. Det ska verkligen bli skönt. Av mer än en ilands-anledning. Jag vill ha ett möblerat sovrum, jag vill använda vårt nya fina överkast, vi vill ligga bra i riktiga sängar, jag vill få ordning i de andra rummen.

Vardagen är här och det är den vi har längtat efter. Jag tror att luften har gått ur oss en smula. Det har legat en anspänning hos oss som vi inte riktigt har vetat om, men som jag nu kan säga att jag märkt. Nu börjar den släppa och vi har liksom tappat orken lite grand. Med huvudärk, influensakänning, ont i magen och konstant trötta går vi mot ljusare tider. Jag tror att vi måste landa lite till och ta ett steg tillbaka, titta på vad vi har åstadkommit, ta ett djupt andetag och börja njuta!

Vi njuter nu också, det gör vi verkligen, men jag tror att vi knappt fattar vad vi är med om. Att vi träffat varandra, att vi är så vansinnigt förälskade, att vi bor ihop och ska dela hela våra liv tillsammans.

Vi var på banken härom dagen och började reda upp vår ekonomi. Vi har ingen oreda, men vi fixade till ett gemensamt konto där våra autogirobetalningar dras och där vi kan betala alla andra räkningar. Vi fixade även ett sparkonto som är vårt gemensamma. Jag tror att detta blir jättebra!

Det börjar bli vardag och vi är så lyckliga. Jag vill att alla ska veta det!


Ann-Sofi