Ann-Sofi och Andreas

Vi är ju faktiskt bara väntande i vecka fem/sex ännu och Grynet har inte hunnit bli större än en äppelkärna. Livmodern är som en klementin och hormonerna har rally i min kropp.
Det är ett jättekänsligt skede som vi går in i nu. Inte bara i min kropp utan även i fostrets utveckling. Det är under de närmaste veckorna som alla organen bildas. Efter vecka 12 är allt klart och resten av veckorna växer bara barnet. Inget nytt bildas då.
Men vi har ändå, trots riskerna, valt att berätta nu. Vi har valt att dela vår glädje med andra. Jag är sprickfärdig varje dag och så lycklig över att ha blivit så välsignad!
Andreas har inte berättat på sitt arbete ännu, men jag tror inte det dröjer så länge.
Alla stöttar oss och är så glada tillsammans med oss. Och det är faktiskt den största anledingen att vi väljer att berätta i ett så tidigt skede.
För skulle något inte gå rätt... Skulle det visa sig att allt inte stämmer så vet ju alla redan. Vi behöver varken smyga med glädje eller sorg! Vi får stötting i alla våra skeden och händelser!
Vi vill dela med oss. Vi vill verkligen det.

Jag kan också berätta att husköpet börjar närma sig slutet. De andra som bjudit på huset har dragit sig ur och det är numer bara jag och Andreas kvar. Så om det inte dyker upp någon ny budgivare så är huset vårt!
Och att den möjligheten skulle finnas är minimal. Objektet är nämligen bortplockat från internet så om någon nu budare skulle dyka upp så har han eller hon fått nys om det internt.

Så håll alla tummar ni har nu för både mig, Andreas,Grynet och husköpet!





Ann-Sofi