Ann-Sofi och Andreas

Jag sitter nu och pustar ut en aning. Vi har haft det jättekörigt inatt med dåliga patienter, otåliga patienter, krävande patienter, pratglada patienter, oklara patienter, inkontinenta....
Och nu har det lugnat ner sig en smula så jag kan sitta ner och skriva en stund.
Jag har kollat mina gamla inlägg här och hittade två bilder på hur jag jämförde mig före och efter min viktnedgång. Jag blev faktiskt lite sporrad i stundens hetta och jag hoppas att den känslan håller i sig. Mackan med flora uteblev i alla fall nyss... Det är väl alltid något.
Hemlängtan är också total och helst av allt hade jag velat ligga i Andreas famn och bli kliad på ryggen... Jag vill vara med honom hela tiden. Det är inte roligt att göra saker ensam utan honom. Jag vill dela allt med min prins.
Klockan är i alla fall snart halv fem och det är bara två och en halv timme kvar innan jag får lämna bygget för den här gången.
Jag lämnade en tillställning igår där vi var ett gäng glada som åt surströmming. Jag åt som en häst och njöt i fulla drag. Tyvärr fick jag som sagt lämna kalaset mycket tidigare än alla andra, men jag fick i alla fall njuta av middagen!
Surströmming, du ljuvliga gourmetmat!

Nu är natten snart över, morgonens ljus syns svagt i horistonten.

Jag är kär.


Ann-Sofi