Ann-Sofi och Andreas

Nu är det återigen länge sedan jag skrev. Jag sa till mig ejälv efter sista inlägget att jag skulle börja skriva mer, oftare och intressantare. Jag ville börja ha en åsikt om saker och ting igen som jag hade när jag började blogga för nästan två år sedan. Jag ville börja skriva roligt, sammanhängade, åsiktsprövande, snabbt och fyndigt.
Åh vad många tankar jag hade i huvudet om ämnen jag ville både ytligt, snabbt och djupt beröra här. Det bara flödade. I huvudet. Men icke att det kom ner i skrift. Inte ett enda ord.
Mycket händer i mitt liv som jag vill berätta om. Mycket händer hela tiden. Och mitt liv börjar ta sig en ny form jag inte sett förut. Jag väljer annorlunda då jag måste välja. Jag prioriterar annat mot vad jag är van. Och allt händer utan medvetna handlingar. Inte alltid i alla fall. Jag väljer lugnet före stormen. Jag väljer vatten före vin. Jag väljer samliv före blogg. Jag väljer Andreas före allt...
Jag hade endel jag ville berätta, prata och ventilera här.
Detta ständigt återkommande bekymmer med vikten, utseendet, ångesten över valkarna, svårheten att älska sig själv har jag många tankar kring. Men faktum är att jag är rätt trött på det. Det tar upp så stor del av mitt liv, trots att Andreas älskar mig precis som jag är, mjuk, rund och go. Jag tänker dagligen på hur jag ska försöka få energin att flöda till så jag kan börja träna igen. Jag tänker ständigt och jämt på allt jag stoppar i mig och hur rätt eller fel det är. Jag tänker dagligen på choklad....
Varför är det så svårt? Varför kommer jag inte till skott?
Det gick ju så bra förra gången.
Jag prioriterar annorlunda nu. Jag försöker hantera tankarna kring mitt utseende och jag har börjat kunna titta tillfredsställande på kort på mig själv. Det är inte alls farligt längre. Trots det så har jag en något förvriden bild på hur jag känner mig och hur jag rent fysiskt ser ut. Det är en konstig blanding av acceptans och dåligt självförtroende. Jag hade kunnat skriva ångest, men det får inte missuppfattas med den ångesten jag haft under min sjukdomsperiod. Det är inte sådan ångest jag menar. Utan en inre ångest som mullrar lite och som man mer känner en ledsamhet över istället för panikattacker.
Jag prioriterar annorlunda nu.
Livet ligger i mina händer och jag välkomnar det med öppen famn. Vi delar allt Andreas och jag och varje minut vi är ifrån varandra är en enda stor längtan.
Vi säger varje dag att om vi skulle vinna massor med pengar och bli ekonomiskt oberoende resten av livet skulle vi aldrig mer arbeta. Vi hade lätt kunnat fylla dagarna med sysslor. Dels för egen del och dels för att hjälpa andra. Men att arbeta åt landstinget eller ABB när man är ekonomiskt oberoende känns inte speciellt lockande. Sådär drömmer vi varje dag och flyr iväg till paradisöar och njuter.
Vi får fortfarande varma lyckönskningar efter vår förlovning och alla är så glada för vår skull. Tänk att vi efter så många år äntligen hittade varandra. Jag är hans drömprinsessa! Det är mig han har letat efter hela livet. Så säger han. Min drömprins.

Jag prioiterar annorlunda nu, och jag tror att jag med tiden kommer att landa mycket mjukt i min själ och kunna ta in livet precis som det är. Dörren har nämligen låsts upp och är på god väg att öppnas helt. Det känns trots allt i kroppen.

Ann-Sofi