Att sätta sig själv främst
Jag hade ett dilemma. Inte egentligen något stort och kanske egentligen mest fjantigt. Men för mig är det ändå ett dilemma.
Det gäller det där med att värdesätta sig själv, sin kropp, själ och hälsa. Jag har blivit ifrågasatt förr när jag inte mått bra och sjukskrivit mig. När jag kräkte mig till näsblödningar, ådrog mig kraftig yrsel och stora sömnrubbningar. Då blev jag ifrågasatt. Detta har ju sedan lett till att jag dragit mig för att tala om hur jag egentligen mår.
Min barnmorska har sett igenom mig och höjer varnande fingrar varje gång vi ses. Hon känner att jag pressar mig hårdare än hälsosamt och ser med sneda ögon på mig när jag säger att jag vill fortsätta jobba. Hon ser hur sammanbiten jag blir när smärtorna sätter in och hur jag inte väljer att berätta om det.
Oron vi hade när fosterrörelserna gick ner gjorde att vi (med stort push från vår BM) tog kontakt med förlossningen och gjorde undersökningar där som visade att allt var jättefint. Bäbisen rörde sig otroligt mycket och detta kändes ju nästan genant. Att vi ska belasta sjuvården och vara besvärliga när allt ändå är normalt.
Det är den där dumma känslan som sätter in då. Varför ser jag inte mina rättigheter? Varför ska jag alltid tänka på att andra ska ha det bra och inte belastas av mig?
Jag har mått illa i ett par dagar, haft riktigt ont i magen och igår kräktes jag. Inatt har jag legat med frossa och feber och idag är jag rätt matt i kroppen. Det ser så enkelt ut att fatta beslut när jag läser vad jag skriver. Men att genomföra tankarna i praktiken är något helt annat. Beslut om att sjukskriva mig inatt...
Jag har suttit i ett par timmar och kännt efter. Mår jag verkligen så dåligt? Går det inte att hämta sig fortare? Inbillar jag mig inte?
Men näe... Jag kan inte hålla på så här längre. Jag kan inte pressa mig ånyå. Jag har ju min bäbis att tänka på nu.
Jag skakar ju i benen bara jag går ut i köket, min frukost bestod av te och skorpor, magknipet har inte gett med sig.
Så jag tog tjuren vid hornen och ringde min chef. Och möttes av förståelse.
Nu kan jag i min egen takt ta hand om mig idag utan att känna att jag måste gå på reserverna inatt.
Jag arbetar varje dag med kampen att sätta mig själv främst. Varför är det så svårt?
Ann-Sofi
Det gäller det där med att värdesätta sig själv, sin kropp, själ och hälsa. Jag har blivit ifrågasatt förr när jag inte mått bra och sjukskrivit mig. När jag kräkte mig till näsblödningar, ådrog mig kraftig yrsel och stora sömnrubbningar. Då blev jag ifrågasatt. Detta har ju sedan lett till att jag dragit mig för att tala om hur jag egentligen mår.
Min barnmorska har sett igenom mig och höjer varnande fingrar varje gång vi ses. Hon känner att jag pressar mig hårdare än hälsosamt och ser med sneda ögon på mig när jag säger att jag vill fortsätta jobba. Hon ser hur sammanbiten jag blir när smärtorna sätter in och hur jag inte väljer att berätta om det.
Oron vi hade när fosterrörelserna gick ner gjorde att vi (med stort push från vår BM) tog kontakt med förlossningen och gjorde undersökningar där som visade att allt var jättefint. Bäbisen rörde sig otroligt mycket och detta kändes ju nästan genant. Att vi ska belasta sjuvården och vara besvärliga när allt ändå är normalt.
Det är den där dumma känslan som sätter in då. Varför ser jag inte mina rättigheter? Varför ska jag alltid tänka på att andra ska ha det bra och inte belastas av mig?
Jag har mått illa i ett par dagar, haft riktigt ont i magen och igår kräktes jag. Inatt har jag legat med frossa och feber och idag är jag rätt matt i kroppen. Det ser så enkelt ut att fatta beslut när jag läser vad jag skriver. Men att genomföra tankarna i praktiken är något helt annat. Beslut om att sjukskriva mig inatt...
Jag har suttit i ett par timmar och kännt efter. Mår jag verkligen så dåligt? Går det inte att hämta sig fortare? Inbillar jag mig inte?
Men näe... Jag kan inte hålla på så här längre. Jag kan inte pressa mig ånyå. Jag har ju min bäbis att tänka på nu.
Jag skakar ju i benen bara jag går ut i köket, min frukost bestod av te och skorpor, magknipet har inte gett med sig.
Så jag tog tjuren vid hornen och ringde min chef. Och möttes av förståelse.
Nu kan jag i min egen takt ta hand om mig idag utan att känna att jag måste gå på reserverna inatt.
Jag arbetar varje dag med kampen att sätta mig själv främst. Varför är det så svårt?
Ann-Sofi
Kommentarer:
Trackback