Ann-Sofi och Andreas

Igår var vi på vårt första möte med föräldragruppen. Vi hade höga förväntningar och såg fram emot att få träffa andra lyriska, blivande föräldrar och få bolla funderingar och tankar kring graviditeten och den stundande förlossningen.
Vi var 6 par, alltså 12 personer, som träffades tillsammans med en barnmorska. Den krystade stämningen infann sig ganska omedelbart och jag har som ett av mina större dilemman att tycka det är jobbigt med ovald tystnad.
Detta ledde till att så fort barnmorskan frågade något och ingen svarade försökte jag ge konstruktiv respons. Sådant man kan börja bygga en dialog på, tänkte jag. Andreas och jag var flitiga i dialogen. Mellan oss. Och då satt vi i varsin ände av rummet. Ingen annan pratade. De satt och glodde bara och verkade inte ett skit intresserade.
Och vi lärde oss ingenting. Inte nått. Det barnmoskan som hastigast drog igenom kunde vi redan och de frågor vi ställde hade hon inga bra svar på.
De har klämt ihop grupperna och vi kommer bara att ses en gång till, sedan får det vara bra.
Vi säger och menar det verkligen: Detta kunde vi både ha och mista.

Vi är jättebesvikna och nästa gång vi ses tänkte Andreas inte ta ledigt från jobbet. Jag går dit, sitter av tiden och berättar för Andreas när jag kommer hem vad vi har pratat om. Inte tänker vi förlora pengar på något så värdelöst.


Vi fick också veta att det har varit ett informationsmöte på försäkringskassan ang föräldrapenning och lite sådant matnyttigt. Har någon berättat det för oss, tror ni?
Nähä, då får vi ta tag i det själva, ringa och kolla om någon har tid att träffa oss och berätta hur vi ska gå tillväga.
Det är lite tråkigt att det aldrig riktigt kan få flyta. Var är den där berömda räkmackan? Kan inte vi få en liten del av den?




Ann-Sofi