Ann-Sofi och Andreas

Det kanske låter värre än det är. Jag tänkte jag skulle försöka förklara hur jag haft det sista veckan. Ikväll är det fredag och jag sitter ensam eftersom Andreas jobbar över till kl 23.
Jag har tänkt blogga i flera dagar men har inte riktigt hittat motivationen.
Det kommenteras knappt aldrig längre och ibland undrar jag varför och för vem jag skriver. Jag kan ju för egen del skriva ner i ett vanligt block eller i ett worddokument. Inte behöver jag publicera det. Eller? Vem läser?

I söndagskväll tog jag mig till jobbet. Ett arbetspass som skulle visa sig var det sista. Natten gick väl ganska bra, men mina fogsmärtor tog överhand och med några urkrafter jag hittade i någon reserv jag hade tog jag mig hem på morgonen. Då hade många av mina kollegor frågat varför jag jobbar vidare istället för att gå hem och ta hand om mig. Min barnmorska har vid flera tillfällen också ställt frågan, men har å andra sidan sett min beslutsamhet att vilja kunna avsluta ordentligt. Jag har velat visa att jag kan. Att jag inte är klen. Frågan jag fick i somras, huruvida sjuk jag egentligen var när jag låg hemma och spydde dygnet runt så jag fick näsblod, hänger väl också över mig och känslan av att inte bli trodd gnager. Människan som ställde frågan vet nog inte vad hon ställde till med egentligen. Inte bra alls.
Men i måndags klarade jag inte mer. I måndags fick jag åka hem och fatta beslutet att ringa och tala om att jag inte klarar av att arbeta de sista nätterna. Det handlade om två nätter för den 29 november går jag på min havandeskapspenning.
Och känslan av att vara klen och inte klara av blev faktiskt inte så stor som jag kanske trott. Så från i måndags är jag alltså hemma på heltid.
Hemma. Hela tiden. Hemma. Åh vad jag älskar mitt hem. Min familj. Jag har en egen familj! Vilken svindlande tanke egentligen.

I veckan har jag försökt ta en sak i taget. Nätterna är gräsliga och jag skriker i sömnen, måste ha kryckor när jag går på toa och sover endast kortare stunder i taget. Jag är ofta vaken mellan 01 och 05. Ofta.
Och det tar också på krafterna. Och jag har ont efter vila också. Ont ont ont. Men jag försöker i alla fall ta hand om hemmet. Andreas jobbar ju heltid och det vankas både advent, min 35 års dag, jul och nyår, så jag vill ändå försöka ha det fint omkring oss. Jag tar ett rum i taget och låter mig vila stundom. Men så fort jag arbetat lite så spänner det litegrand i magen och jag får skitont i fogarna. Och det sitter i. I flera dagar.

Så... med en envishet som få tar jag ett rum i taget. Idag har jag till exempel sytt en ny gardin till mellanrummet. Här ser ni det!

Ikväll sitter jag ensam, har precis spanat in IDOL-gänget och jag måste sudda ut mina fördomar kring Marie Picasso, för fy tusan vad bra hon är! Tänk er finalen i Globen mellan henne och Amanda. Snacka om girlpower!

Vi var hos barnmorskan i onsdags och allt var finemang med bäbisen. Jag har dragit på mig några kilon nu som hon kunde härleda till vätskeansamlingar. Hon sa att jag är ganska svullen i händerna och i ansiktet och det är tydliga tecken på att jag samlar på mig vätska.
Så nu hänger förlovningsringen i mitt halsband och jag måste dra ner på kryddor och fruktjuicerna.
Vår BM klämde på magen och sa att det var en alldeles lagom bäbis där inne som vid klämtilfället låg med huvudet neråt.

Allt börjar komma ifatt mig nu och jag inser att om tio veckor eller så är jag mamma. Andreas är pappa och vi har en egen familj! Svindlande underbart!


Underbart!


Ann-Sofi