Ann-Sofi och Andreas

Jag hade reagerat lite grand på att bäbisen inte sparkade som vanligt utan var mer stilla. Jag kände knappt något och jag nämnde det för Andreas när vi la oss. Efter vår sovdag hade jag fortfarande inte känt några sparkar och det var redan eftermiddag. På kvällen nämnde jag det igen för A och sa att det lilla jag känner är så svagt. Men vi skulle till barnmorskan dagen efter (igår alltså) så jag tänkte att jag tar upp det med henne då. Jag hade ju trots allt känns något.
Igår var jag i varmbassängen på sjukhuset för första gången för att få sjukgymnastik. Det var himmelskt för mig och jag njöt verkligen. Men tanken på att bäbisen inte rörde sig som vanligt låg om malde.
Strax efter besöket på varmbadet åkte vi till BM för rutinkontroll. Jag tog upp mitt dilemma ganska omgående och vi pratade mycket kring det. Hon läste ett PM för mig med motiveringen att eftersom jag är sjukvårdspersonal är det så vanligt att vi drar oss för att söka vård och hjälp. Att ha ett PM i ryggen gör det lättare.
I PM:et stod det i alla fall att om man känner färre än 10 fosterrörelser på 12 timmar ska man kolla upp det. Och det hade jag ju gjort. Alltså känt färre än tio...
Så vi gjorde kontrollerna jag var där för att göra. Dopplern åkte fram och vi lyssnade på hjärtljuden. De hördes!!!!! 155 var frekvensen! Utmärkt alltså!
Men min BM släppte inte taget utan ringde in till förlossningen och berättade vad jag upplever. Och vi var välkomna in för en CTG-övervakning.
Sagt och gjort.
Vår IKEA-resa fick vi lägga på is och vi styrde istället bilen mot sjukhuset.
Vi blev omhändertagna direkt och visade till ett rum där de hade en CTG-maskin.
Övervakningen gick fint och alla var nöjda med resultatet.
Jag fick en liten grej fastspänd på magen som registrerade bäbisens hjärtljud och samtidigt en knapp i handen jag skulle trycka på så fort jag kände fosterrörelser.
Tror ni inte att bäbisen vaknade där jag låg och började leva rövare!!! Jag tryckte på den där knappen åtminstone 15 ggr på en halvtimme!
Jag tyckte det var rätt genant och det sa jag också till barnmorskan som tog hand om mig.
-Tänk inte sådär, sa hon. Det är jättebra att ni är här!
Vidare gjordes det ultraljud för att kolla mängden fostervatten och flödet i navelsträngen.
Jag kan väl säga att flödet var lite svårt att mäta eftersom bäbisen oavbrutet rörde på sig!

Allt var således alldeles utmärkt och vi kunde åka hem och pusta ut.

Skrämmas på det där viset....


(Jag vet att inlägget inte ser ut som det brukar, men jag har råkat komma åt någon knapp eller nått och jag kan inte återställa det...)