Ann-Sofi och Andreas

Jag har gått lite mer än halva min graviditet och det börjar bli verkligt för mig. Alltså... det har verkligen tagit så här lång tid att förstå vad jag är med om. Jag har nästan haft känslan av att stå lite utanför och titta på. Nu börjar det bli verklighet alltså.
Om jag sitter stilla, lite lätt bakåtlutad, kan jag se på utsidan när Grynet sparkar. Magen flyttar sig lite och bullar upp lite snabbt på ett ställe.
Jag upplever så mycket inuti som jag inte hört någon annan gravid bubbla om förut. Hur stort det känns, hur pirrigt det är att känna sparkarna, hur overkligt det är att vara med barn. Jag tycker att så många andra tar sin graviditet med en axelryckning. Det kanske de inte gör, men de ger å andra sidan inte sken av nått annat heller. Jag känner det som om jag är först i världen med att uppleva, känna och tycka det här. Jag vill visa min mage för allt vad tygen håller och jag vill prata om det hela tiden.
Jag vill berätta hur allt känns. Jag vill vara sådär ego som jag trodde att jag aldrig skulle bli...
Flicka eller pojke? Ja, jag har fått frågan alldeles för många gånger.
-Har ni tagit reda på könet?
-NEJ! Det har vi inte!!!!!
Varför måste man veta? Och vad är det för skillnad?
Jag sa igår i förbifarten till mina kompisar att jag hoppas det blir en flicka för vi har fler tjejnamn på lager. Nu hör jag hur dumt det lät!
Är det en pojke i min mage är jag lika, precis lika, lycklig!!!! Det spelar över huvudtaget ingen roll!!!!
Och vi vill inte veta. Inte nu!
När bäbisen ligger på min mage och Andreas och jag pussar varandra... Då vill jag veta!

Nästa vecka går jag in i vecka 26 och vi ska till barnmorskan igen och lyssna på hjärtljuden och mäta magen. Jag ska fråga om jag får filma en liten, liten snutt som jag kan lägga upp på min blogg. Jag tror inte hon har något emot det för hon har redan berättat om fler mammor som bloggar och hur bra hon tycker att det är!

På torsdag ska jag dessutom göra glucosbelastning nummer två. Jag gör två eftersom jag är överviktig och därmed har större risk att drabbas av graviditetsdiabetes. Förra gången var mitt värde alldeles utmärkt och inom ramen. Det räknar jag kallt med att den ska vara denna gången också. Mitt blodtryck är underbart stabilt och lågt: 116/65 får jag väl vara ytterst nöjd med!

Mitt arbete börjar gå mot sitt slut. Jag har tio arbetsnätter kvar och jag ser fram emot att få gå hem och ta hand om mig och min blivande familj lite extra. Alldeles lagom till advent, min födelsedag, jul och nyår får jag vara hemma och verkligen ta hand om mig och de mina.
Varje natt på jobbet är en pers jag reder ut med minimal marginal. När jag går hem på morgonen vet jag att det kommer att ta tid att ta sig ur bilen, ta de tunga stegen upp för trappan till vår lägenhet och hur smärtsamt det är att lägga sig ner och hitta en bra sovställning.  Foglossningen är värre. Mycket värre. Men inte så pass att jag vill sjukskriva mig helt. Jag SKA klara av det. Jag bara ska det! Tio nätter till. Det kommer att gå utmärkt.

Jag tittar på TV3´s program "Sjukhuset"  där det ibland visas förlossningar. Och jag kan säga att det enda som händer i mig när jag ser det är att längtan blir så galet mycket starkare. Jag räds inte smärtan. Jag räds ingenting. Jag bara längtar...


Åh älskade Gryn vad jag och din pappa längtar efter Dig...


Ann-Sofi