Varför?
Jag träffade en doktor igår för att prata om mina smärtor och hru jag mår. Jag hade en tanke om att bli lyssnad på eftersom barnmorskan jag talat med tidigare hade givit mig den vibben. Hon menade att det är viktigt att jag kommer till en läkare och får berätta hur jag mår och att det måste åtgärdas. Det kändes så tryggt innan och jag hade höga förväntningar på det stundande samtalet med doktorn.
Det visade sig att de förväntningarna skulle grusas redan i starten. Hennes (doktorns) handslag sa mig att hon redan hade skaffat sig en uppfattning och en åtgärd om och för mig. Det jag berättade tog ett par minuter och hennes respons hörde jag var förutbestämd. Det samtalet som ägde rum hade lika gärna kunnat skötas via telefon. Oavsett vad jag pratade om satt hon bara och glodde och gav mig ingenting tillbaka. Empatin var stelfrusen och bortblåst. Kylan och vassheten var ytterst närvarande. Får jahg välja i framtiden tänker jag inte gå till henne mer. Hon ingav mig över huvudtaget inget förtroende. Och frågar någon ska jag vara ärlig och berätta om mina upplevelser. Hjälpa till att förbereda någon annan för vad de kan tänkas mötas av. Nu var det åter igen jag som blev utsatt. Och jag hoppas att hon är snällare mot andra, för detta var inte roligt.
Åter igen ett slag under örat. Att inte bli lyssnad på. Att inte bli trodd.
Jag kan emellanåt inte ens köra bil, så ont har jag. Jag försökte också förklara för henne att jag har haft en djup deppression och att sviterna efter den fortfarande finns kvar. Jag är inte lika stark som tidigare och är mycket känsligare för nyansskillnader i spåk och betoning. Det, i kombination med smärtan gör det ibland rätt tufft för mig.
Men sånt kan man inte ta hänsyn till menar hon och skrev ett sjukintyg på 50% till sista oktober.
Jag ska kämpa. Det ska jag verkligen. Men det är samtidigt skönt att jag faktiskt har stödet från jobbet. Att de i alla fall förstår att jag har det tufft. De vet att byråkratin ser ut såhär och att vi tillsammans gör ett kraftförsök. Går det inte, fixar det sig ändå. Då går jag till min barnmorska igen och ber om hjälp.
Så, kontentan är att jag ska arbeta 50% och försöka sköta det. Jag försöker gärna. Det gör jag verkligen. Men läkarens bemötande gör det så mycket tuffare.
Tack goa kollegor för ert stöd och er förståelse. Bara det gör det enklare att kämpa.
Sådär. Nu har jag gnällt av mig.
Ann-Sofi
Det visade sig att de förväntningarna skulle grusas redan i starten. Hennes (doktorns) handslag sa mig att hon redan hade skaffat sig en uppfattning och en åtgärd om och för mig. Det jag berättade tog ett par minuter och hennes respons hörde jag var förutbestämd. Det samtalet som ägde rum hade lika gärna kunnat skötas via telefon. Oavsett vad jag pratade om satt hon bara och glodde och gav mig ingenting tillbaka. Empatin var stelfrusen och bortblåst. Kylan och vassheten var ytterst närvarande. Får jahg välja i framtiden tänker jag inte gå till henne mer. Hon ingav mig över huvudtaget inget förtroende. Och frågar någon ska jag vara ärlig och berätta om mina upplevelser. Hjälpa till att förbereda någon annan för vad de kan tänkas mötas av. Nu var det åter igen jag som blev utsatt. Och jag hoppas att hon är snällare mot andra, för detta var inte roligt.
Åter igen ett slag under örat. Att inte bli lyssnad på. Att inte bli trodd.
Jag kan emellanåt inte ens köra bil, så ont har jag. Jag försökte också förklara för henne att jag har haft en djup deppression och att sviterna efter den fortfarande finns kvar. Jag är inte lika stark som tidigare och är mycket känsligare för nyansskillnader i spåk och betoning. Det, i kombination med smärtan gör det ibland rätt tufft för mig.
Men sånt kan man inte ta hänsyn till menar hon och skrev ett sjukintyg på 50% till sista oktober.
Jag ska kämpa. Det ska jag verkligen. Men det är samtidigt skönt att jag faktiskt har stödet från jobbet. Att de i alla fall förstår att jag har det tufft. De vet att byråkratin ser ut såhär och att vi tillsammans gör ett kraftförsök. Går det inte, fixar det sig ändå. Då går jag till min barnmorska igen och ber om hjälp.
Så, kontentan är att jag ska arbeta 50% och försöka sköta det. Jag försöker gärna. Det gör jag verkligen. Men läkarens bemötande gör det så mycket tuffare.
Tack goa kollegor för ert stöd och er förståelse. Bara det gör det enklare att kämpa.
Sådär. Nu har jag gnällt av mig.
Ann-Sofi
Kommentarer:
Trackback