Ann-Sofi och Andreas

Ja, alltså det kanske låter lite värre än vad det är, men faktum är att jag i min symfys mår mycket sämre än tidigare och detta beror på en halkolycka jag drabbades av igår.
Jag skulle köra Andreas till jobbet på morgonen och minusgraderna och pudret på gatan var ett faktum när klockan var halv sju.
Sakta tar jag mig mot bilen och går så försiktigt jag kan. Men under mig är det plötsligt en isfläck under pudret och mina fötter glider isär. Jag ramlar inte men rycker till mycket kraftigt med bäckenet och känner hur lederna får sig en rejäl smäll. Fogen framtill som sitter i blygdbenet är redan så uppmjukad och ganska ömtålig och med en ansträngning som det blev igår så känns det som om jag gick av på mitten. Sen blev jag ganska rädd också. Tänk om jag hade ramlat rakt fram och landat på magen...

Jag tog mig i alla fall in i bilen och körde Andreas till jobbet. Senare på förmiddagen skulle jag på fotvård och bestämde mig ändå för att åka dit. Det var skönt med lite fotvård men när jag skulle ta mig därifrån kände jag att smällen på morgonen tog ut sin rätt.

Med samlad kraft tog jag mig hem och rinde förlossningen. Egentligen vet jag ju att det inte är mycket man kan göra, men jag kände ändå att jag ville ringa och berätta. OM jag skulle börja blöda eller få vattenavgång så var det bra att jag redan hade ringt in och berättat om halkan.

De säger vad jag trodde de skulle säga; att jag kan ta två panodil och ta en dag i taget...

Jaha... så sitter jag här och kan hjälpligt ta mig till toa.

Jag har tänkt hela natten att jag önskar så himla mycket att det sätter igång snart. Det börjar bli ganska påfrestande att vara så bunden till hemmet. Jag längtar efter att kunna röra mig, ta en promenad, kvista ner i tvätttugan, städa...

Jag sitter mjukt med fötterna högt och är lite ensam idag...

Nån som vill dricka en kopp kaffe med mig?


Ann-Sofi