Vecka 39
Inget är som väntans tider sägs det, men nu tycker jag verkligen att det räcker. Igår tog vi en igångsättningspromenad och jag trotsade allt vad foglossningar, tyngdlag och smärta heter, tog mina kryckor och Andreas med mig och gick hela 1,5 km. Det tog ju några timmar men jag gjorde det i alla fall!
Allt är färdigt för avfärd till förlossningen och väskan, bilstolen, kameran och TENS-apparaten ligger i hallen!
Jag känner ju stora förändringar i min kropp och jag vet att det är grejjer på gång! Det känner jag. Men denna ovissheten ändå alltså...
Att verkligen inte veta när det drar igång på riktigt, det är både häftigt och jättedrygt. En kollega messade igår och frågade om jag orkade träffas idag.
-Självklart! Andreas arbetar och jag är hemma själv hela dagen! Och det är ju kanon med lite sälle så tiden går fortare! Så nu ska jag bädda och plocka undan litegrand innan hon kommer efter kl 13.
Magen och jag i vecka 39:
Ann-Sofi
Hej Ann-Sofi,
Din blogg är helt klart Internets mest spännande just nu. Och ändå... När det väl händer, så lär vi väl först märka det genom att det inte kommer något nytt blogginlägg på några dagar, eftersom du kommer att ha annat för dig än att skriva här. Men strunt i det, det har ändå varit roligt att kunna följa hela utvecklingen!
Hallå Urban!
Vad roligt att du läser och följer mig och min mage! Det är så häftigt att veta att jag är läst och följd...
Det drar ihop sig och snart, mycket snart har vi en liten guldklimp hos oss... Och då jädrar blir det blogga av!
Vilken fin mage du har :-)
Lyllos dig som har så mycket fantastiskt framför dig! Det är drygt 18 år sedan jag födde mitt första barn, men jag kan fortfarande minnas hur jag väntade och längtade...nio dagar över tiden...
Själva förlossningen och allt som väntade efteråt var så svårt att föreställa sig att jag tror att väntan blev längre bara därför. Med barn nummer två har man liksom hela skedet klart för sig, och är helt inriktad på "målgången". Min ovetenskapliga teori är att det påverkar processen.
Jag tycker i alla fall att det låter som om din livmoderhals håller på att öppna sig i smyg. Kanske är du en av de lyckligt lottade som klarar öppningsskedet utan några större plågor. Det förtjänar du i så fall efter foglossningseländet!
Lycka till och sköt om dig!
Kramar från Mrs M
P.S. Din kommentar om bloggandet efter förlossningen fick mig att dra på smilbanden! Kanske, kanske inte...;-)
Hej A-S
Avundas dig men samtidigt inte..... Men sammndragningarna är bra för kroppen som förbereder sig för fullt !
Ge dig nu inte ut och gå själv inte utan mobilen iallafall ! /Malin Koski