Mitt nya liv
Mitt liv har ställts på ända totalt och allt är annorlunda. Fattas bara annat förresten. Arvid och Andreas tar upp all min tid i huvud, tanke och handling och jag gör saker jag aldrig trodde jag skulle göra.
För två år sedan trodde jag att jag kanske på sin höjd skulle skaffa mig ett husdjur. Inte trodde jag att jag skulle träffa min drömprins och få leva som alla andra. Inte trodde jag att jag skulle få uppleva hur det är att bli älskad rakt av med skavanker och allt. Andreas ser inga skavanker. Han ser bara mig. Hela mig. Tänk att jag skulle få uppleva detta. Jag nyper mig i armen varje dag och frågar Andreas om det är sant, det vi är med om...
Jag vill skriva mer här. Jag vill berätta för hela världen hur det är. Men jag finner inte ron längre. Jag har hittat annat att göra men trots det så vill jag ge mig tiden att skriva. Det har alltid varit viktigt för mig att få skriva ner hur jag mår, vad jag är med om och hur jag tänker. Och jag ska försöka även i fortsättningen, men ämnena kommer kanske att spetsas till av mina upplevleser av att vara mamma, dilemman jag ställs inför, kärleken jag möter hos min familj. Känslan av att faktiskt ha en familj och hur jag tycker att många tar det för givet. De ser inte ynnesten i att vara älskad. Jag tycker att många bara rycker på axlarna åt att ha ett hem, en man och barn omkring sig. De tror att det måste vara så. Men jag vet annorlunda. Jag vet att det inte alls är säkert och att man måste jobba hårt för att det ska fungera. Att man inte alls kan ta sitt liv för självklart. Det kan förändras i ett ögonblick och ta sig helt nya vägar.
Jag kan bli lite upprörd på dem som bara tror att barn liksom tillhör livet. Att det är självklart att man skaffar barn. För mig är Arvid något jag aldrig trodde jag skulle få uppleva. För mig är Arvid en ängel. Gud ville mig väl trots allt. Min Arvid och min familj kommer jag att gå genom eld för. Jag kommer att slåss för våra rättigheter och vår plats i samhället. Jag kommer aldrig att ge mig! Arvid och Andreas är mitt liv och utan dem stannar jag...
Ta aldrig varandra för givet. Ta aldrig era barn för självklara. Det är en ynnest att få uppleva ett föräldrarskap. Glöm aldrig det!
Jag ska försöka skriva mer. Jag ska verkligen försöka. Min andra blogg är oftare uppdaterad än denna och jag rekomenderar starkt att ni går dit och tittar varje dag. Där står det endel men framför allt finns det bilder...
Mamma Ann-Sofi
Vilken underbar bild. Det är den bästa hitintills.
Jag känner som du att det är en ynnest att få vara mamma och även farmor o mormor med allt vad bekymmer heter. För jag tror att man aldrig slutar att oroa sig. Tack för Arvid som vi får vara med och uppleva.
Jag håller med dig helt och hållet.. även om jag själv inte har lyckats hitta kärleken ännu. Ville bara säga att jag tycker om ditt sätt att se på livet och att jag imponeras av din styrka. För mig har du blivit en förebild. Lycka till med allt och ta vara på livets stunder! Många kramar :)
Ja, jag håller med dig, att livet går upp och ner. Tyvärr är det så, att man efter ett tag glömmer bort att vara tacksam för det man har. Jag tror att det gäller alla, och alla sorts "lyckor". Lyckan att vara frisk, att vara mamma, att ha ett jobb... Det går slentrian i det mesta,även om ens intentioner är att alltid minnas och vara tacksam Jag tror att det är omöjligt. Lyckan har man i korta underbara ögonblick, och det gäller att se det stora i det lilla, och då och då verkligen begrunda den tur man haft, och inte ta något för givet. Man kan bli sjuk, det kan hända en olycka, jobbet kan rationaliseras bort... Det är härligt att veta att du maå bra och är lycklig! Men, handen på hjärtat, det känns som om du är besviken över att antalet läsare minskat. För vem skriver du? Är det för att bli varse vem du själv är, eller är det för att exponera dig för andra?
Hej vem du nu är...
Jag skriver egentligen för min egen skull, men faktiskt lite också för att få berätta för andra hur jag ser på livet, få vädra tankar och ibland också få lite feedback. Ordet exponera låter lite väl maffigt kanske. Men det stämmer ju egentligen. Det är ju det jag gör. Att bli varse vem jag själv är gör jag i min terapi. Inte på internet.
Men nej, besviken är jag inte, då kanske jag var otydlig. Men jag lade märke till effekten av att skriva mer sällan. Det var mer ett konstaterande, bara.
Så är det.
Följer ju ditt nya mammaliv på mobilbloggen...men jag tittar in hit ofta. Fantastiska ord, ja visst kan ens verklighet vända på ett litet ögonblick (både positivt och negativt såklart). Men jag tror på att alla uppförsbackar i livet måste klaras av, för att utvecklas som människa, även om en del tyvärr har lite fler och tyngre uppförsbackar i livet. Du annsofi verkar ha tagit dig igenom en hel del, och är verkligen värd att nå dina drömmar med en kärleksfull familj, giftemål och att få vara mamma till en söt liten arvid!