Ann-Sofi och Andreas

Nu är jag här. I vecka 40. Tänk att jag trodde inte det när jag la upp blogginlägget med gravtestet i våras.

Vecka 40...

Jag har varit med om en resa jag aldrig, aldrig trodde att jag skulle få vara med om. Jag pratade om det med mina anhöriga för ett tag sedan då jag sa att det bara är ett och ett halvt år sedan jag var timmar ifrån att avsluta mitt liv. Den befriande känsla det var att ha bestämt sig. Att äntligen få slippa allt det mörka och jobbiga. Att äntligen känna att man valt rätt. Att valet att avsluta allt var behaglig.
Men så kom då min ängel. Gabriel. Han välte omkull allt, han rasade och rev alla mina fattade beslut och med sina vackra ögon och sin mjuka hand sa att han ville annorlunda. Och i och med det blev min resa och mina val helt andra än jag från början planerat. Livet stod framför mig och var plötsligt värt att kämpa för.

Det är bara ett och ett halvt år sedan...

Jag blev gravid i slutet av april förra året. Tillsammans med min drömprins har vi skapat ett nytt liv. Ett liv som under 40 veckor vuxit inuti mig och är redo att vilken dag som helst få träffa oss för första gången!

Jag ska bli mamma! Andreas, min älskade, ska bli pappa. När som helst!

Mina krämpor sätter stopp för ett normalt liv nu. Jag blir mer och mer bunden till hemmet och jag får med yttersta möda och kryckorna, gott om tid och ett stort tålamod ta mig annorstädes vid behov.

Bäbisen, min älskade bäbis, möblerar om mest hela tiden och det är en så himla häftig upplevelse när magen plötsligt ändrar form, sammadragningarna bara är i halva magen och den ibland blir alldeles kantig. De stunderna gör att smärtan går att genomlida. Efter halkolyckan har smärtorna i symfysen ökat olustigt mycket. Ryggslutet är bara en enda stor molande värkade muskel och det är lite tungt att andas emellanåt. Det är så det är bara... Men tyvärr så blir jag alldeles för påverkad av det för att bara lägga det åt sidan och strunta i det. Andreas drar ett superlass här hemma, även om han inte tycker det själv. Det är min känsla inuti som säger att jag måste kunna mer!

Vecka 40 ja... Det kan ju dra ut på tiden och vi går över två veckor. Vår barnmorska trodde inte vi skulle gå full tid, men se där fick hon fel! Hoppas inte hon har fel ang bäbisens storlek för hon säger varje gång vi ses att det är en lagom stor bäbis. Hon tror inte att den kommer att väga över 3800gram vid födseln.

Jag kollar på webbisarna varje dag och drömmer om att vår bild ska vara där. Jag undrar ju också NÄR vi kommer att åka... NÄR vår bäbis anländer...


Jag har dragit på mig galet mycket vatten och fötterna är så svullna emellanåt. Jag har känselbortfall i händerna som också är orsakat av vattenansamling. Det enda som är positivit med det är att jag snabbt kissar ut svullnaden så fort bäbisen är ute. Det går fortare att bli av med vatten än fett...

Så här såg mina fötter ut igår:




Vecka 40... Ja jag säger då det...



Ann-Sofi